DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Finska kriget 1808-1809, som ledde till förlusten av Finland till Ryssland, var en del av napoleonkrigen som rasade i hela Europa 1803-1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner.

Slaget vid Oravais var ett slag som utkämpades den 14 september 1808 under finska kriget. Det var en avgörande rysk seger.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Med nederlaget vid Oravais var Finlands öde beseglat. Nu gällde det blott att rädda spillrorna av finska armén. Under detta återtåg framträdde krigets förbannelse i all sin vederstygglighet. Ingen gnista av hopp livade längre Finlands söner på deras sista tåg. Ett ständigt regnande och höstkyla om nätterna försämrade hälsotillståndet inom hären. Vid huvudarmén steg de sjukas antal till över 6,000 man, som släpades fram av en oändlig mängd hästar på trossfordon.

En ryttmästare Möllersvärd, känd för sin skarpa tunga, skildrar den 6 september tillståndet i början av den nya reträtten vid den del av armén, som då befann sig vid Lappo, med livfulla ord sålunda: ”Allt befäl vid skvadronen är sjukt, och dageligen ökas deras antal bland dragonerna; hästarna orka ingenting, provianten är skral och kläderna trasiga. Man likvideras med s. k. kassasedlar — en briljant belägenhet. Ändock är man vid gott mod, t. o. m. ibland munter.”

Den 7 september skriver han: ”Fiender på alla kanter. Enligt all sannolikhet äro vi snart kringrända. Förstärkningar komma alla postdagar uti brev från Sverige. Hösten nalkas med stora steg. Nyss så fulla av hopp, nu tvärtom. Till råga uppå dragonernas lidanden har Försynen behagat fråntaga vår sekundchef Rotkirch den lilla återstoden av sunt förnuft, han hittills ägt. Nu är han alldeles rasande, rider, springer, skriker, fjäskar och fnyser som en ursinnig, sätter alla människor i rörelse, intrasslar, då han vill utreda, och utreder gärna, skriver folianter makulatur, ömsom snäses, ömsom beles vid högkvarteret; han har mycket att uträtta och uträttar ingenting. Mitt folk är uti beständig rörelse.”

Den 10 september har han hunnit till Storkyro. Då skriver han: ”Folket är uti en gruvlig konsternation; de flytta till skogarna. Överallt möter man gråtande kvinnor, som fråga, när veneläiset tule.* Broar brännas, färjor och båtar sönderhuggas, vägarna äro nästan ofarbara; få timmar dager, regn, blåst och köld, utan furage för hästarna, fienden på hälarna — så tåga vi nu.”

Den 22 september heter det i hans dagbok: ”Mörka äro kvällarna, ännu mörkare vårt framtida öde. Åter omtalar man vår nådige konungs hitkomst. Nu vore just rätta tiden inne och farsen fullkomlig.”

* När ryssarna kommer.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

BILD: Björneborgarnas marsch, akvarell av Albert Edelfelt från 1900.