Självklart är vi Sverigevänner. Varför skulle vi inte vara det? Ska vi vända oss mot vårt eget land, vår egen kultur? En av människans mest grundläggande instinkter är att känna samhörighet med sin egen grupp. Det handlar om överlevnad: individens överlevnad, men också gruppens. Det är en universell och fullkomligt legitim egenskap hos de flesta människor. Det är sant att vi behöver andra, men vi behöver också oss själva. Så vi skäms inte över att hysa tillgivenhet till vår kultur och identitet. Det är de andra som ska skämmas. Det är de som tappat de stora perspektiven och som därför nu tvingas hantera konsekvenserna av sin galenskap.

Jag är Sverigevän. Hur skulle jag kunna vara något annat? Jag älskar mitt land och min kultur. Jag känner solidaritet med de människor som ingår i min egen gemenskap. Jag vänder mig inte mot de egna för att skydda de andra. Jag vänder mig inte mot de andra heller för den delen. Jag önskar dem allt gott. Jag hjälper dem gärna om det behövs. Däremot begär jag att mitt land ska förbli mitt hem. Jag begär att mitt land ska förbli den plats där jag känner mig hemma. Jag skäms inte för det. Tvärtom.

Hur blev det ett problem att vara Sverigevän? När vände vi oss mot oss själva? Den så kallade ”oikofobin” – nedvärderandet av det egna – är kanske vår tids största mysterium. Försök till förklaringar råder det inte brist på. Vi har diskuterat dem alla här på Det Goda Samhället. Och det är bra med förståelse, det är bra med argument. Men det handlar också om integritet. Alla kommer inte att låta sig övertygas av argument. Alla har heller inte samma målbild när det gäller vårt samhälles framtid. Vi värdesätter olika saker. Vi har olika visioner av det goda samhället.

Tiden är kommer för integritet. Det känns i luften. Verkligheten går inte att förneka längre. Allt fler tröttnar dessutom på att både huka och behöva diskutera. Vad finns det egentligen att diskutera? Ska Sverige vara svenskt eller inte? Det är bara att välja. Alla diskussioner om ”vilket Sverige vi ska ha” känns meningslösa om det inte finns något Sverige vi kan älska och identifiera oss med överhuvudtaget. För vilka svenskar kommer bry sig om Sverige om de inte känner att Sverige är deras samhälle?

Integritet består inte i att vara tvärsäker på att man har rätt. Det är inte alltid nödvändigt att veta saker, det behövs inte alltid forskning eller någon vetenskaplig eller gudomlig objektivitet. Det räcker med att vara trygg i sina bedömningar: ”Utifrån vad jag kan se är detta det enda rätta.” Och den tryggheten ska man söka i sig själv och i vad man faktiskt ser omkring sig. Men i vårt fall kan också söka den i vad som är och har varit praxis över hela världen och genom hela historien: En kollektiv gemenskap strävar alltid efter att upprätthålla sin egen identitet och existens. Det står inte skrivet i stjärnorna att det måste vara så. Men det brukar vara så och det finns en anledning till det. Själv blir jag allt tryggare i övertygelsen att vi svenskar måste ta hand om oss själva. Det gör de flesta andra. Vad ska vi annars göra? Verkligheten ger oss rätt varje dag. Sverige plågas idag av konsekvenserna av den omfattande invandringen och den långt drivna oikofobin. Vi har naturligtvis haft rätt hela tiden. Det är därför som de andra nu tvingas anpassa sig till våra åsikter.

Så självklart är vi Sverigevänner. Vi äger nämligen förmågan att knyta an till vår egen livsvärld. Vi bejakar vår livsvärld, vi känner en glädje över dess existens, vi känner tillgivenhet och sympati för Sverige och det svenska. Vi vill inte ha någon aggressiv patriotism för det. Vi tänker inte återerövra Finland. Vi vill låta andra leva. Men vi vill också leva själva. Vi motiveras av en kärlek till allt som är fantastiskt i Sverige, men också av en ömhet mot allt som är vardagligt och vanligt. Vi älskar våra kuster, skogar och sjöar, men vi älskar också våra sädesärlor, grävlingar och rådjur. Vi älskar våra varma sommardagar, men vi uppskattar också (ibland) när allt är grått och trist. Vi gläds över våra framgångar inom sport och export, men vi älskar också vår lågmäldhet och tafatthet. Vi älskar idén om Sverige som enad nation, men vi vill också behålla våra landskap och dialekter.

Vi tänker inte skämmas för att vi är vänligt sinnade mot vårt land. Vi tänker inte längre förneka – i den mån vi någonsin gjort det – att vi är nationalister eller Sverigevänner. Vad är alternativet? Ska vi vända oss mot vårt eget samhälle? Ska vi vända oss mot vårt eget väsen? Ska vi vända oss mot vår egen historia, vår egen grupp, vår egen livsvärld? Ska vi inte skydda våra egna ungdomar mot knivrån och misshandel? Ska vi inte skydda våra egna kvinnor mot våldtäkter? Ska vi inte skydda vår egen frihet och öppenhet mot klansamhällets våldskapital?

Det är inte vi som ska skämmas. Det är de andra. Det är de som har tappat de stora perspektiven. Det är de som blivit fartblinda. Det är de som inte förstår att öppenheten mot det andra förutsätter en grundläggande omsorg om det egna. Vi behöver andra, men vi behöver också oss själva.

Självklart är vi Sverigevänner.

BILD: Det gamla och det unga Sverige. Målning av August Malmström 1894.