Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

Jag kanske förstår, svarade lärarinnan, det låter som en antik tragedi där alla gör vad som är logiskt för dem trots att det leder till en avgrund för helheten, i det här fallet nationen.

Typ, sa jag.

Jag skrev en uppsats om historiska undergångar, sa lärarinnan. Jag jämförde den franska l´ancien régime med hitlerismen. Det finns mycket som är lika och kanske gäller även Sverige. De flesta såg vad som var på väg men ingen kunde förhindra sönderfallet. Madame de Pompadour (bilden) sa ”efter oss syndafloden” redan tjugofem år före revolutionen, men ingen klarade att styra undan katastrofen. Hitler var förlorad redan 1942 eller kanske lite senare men fortsättningen mot avgrunden gick inte att avvärja. Visst, heroiska men verkningslösa försök gjordes som överste Stauffenbergs attentat mot der Führer men det hjälpte inte. Allt var ödesbestämt precis som i ett gammalt grekiskt drama.

Jag sa att jag inte hade tänkt på dessa historiska paralleller och att de besvärade mig men att jag inte för tillfället kunde komma på några starka argument för att den svenska situationen skulle vara fundamentalt annorlunda. Det skulle i så fall vara att parallellen var löjlig eftersom något sammanbrott för den svenska modellen inte gick att tänka och därför inte kunde inträffa.

Skillnaden, sa lärarinnan, mellan Frankrike och Tyskland var att ledarna spelade olika roller. Ludvig XVI var ett hjälplöst rö för historiens vindar medan Hitler faktiskt var ett agerande subjekt som kontrollerade situationen. Det är tveksamt om den franske kungen hade kunnat stoppa det förväntade debaclet men Hitler kunde otvivelaktigt ha förhindrat Tysklands totala nederlag även om det kostat honom makten och kanske livet.

Och? sa jag.

I den bemärkelsen påminner Sverige mer om Tyskland än om Frankrike, sa hon. Era ledare har möjligheten att göra något annat även om det skulle kosta dem makten. Varför kastar de inte in handduken och erkänner sig slagna för att rädda nationen?

Ha! sa jag. Har något sådant någonsin inträffat i världshistorien?

Troligen inte, sa portugisiskalärarinnan. Hoppas att er kraschlandning inte blir alltför plågsam.