FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

De sociala myndigheterna ”skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”.

Jaha. Nu råkar lilla Agnes, fem år, ha kristna föräldrar som tycker att dottern ska lära sig Fader Vår utantill, för annars, Agnes, får du inget lördagsgodis. Om de sociala myndigheterna har gjort sin uppgift enligt artikel 42 ”att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn”, till exempel genom att på dagis utbilda Agnes i hennes rätt att slippa lära sig Fader Vår, så kanske Agnes omtalar sin förtret över det uteblivna godiset, och då kan det vara kört för hennes föräldrar. Enligt artikel 4 är nämligen konventionsstaterna, alltså deras socialsekreterare, skyldiga att gripa in: de ”skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention”.

Det är ord och inga visor. Myndigheterna ”skall” ingripa med ”alla” lämpliga åtgärder. Ett förhör med föräldrarna, eller åtminstone en reprimand, är väl det allra minsta? Jag menar innan myndigheten, om föräldrarna är så oförsiktiga i sitt kristna nit att de framhärdar i att Agnes ska lära sig en kort bön (som för några årtionden sedan var obligatorisk i folkskolan), tar till med grövre artilleri.

Nu har alltså Barnkonventionen varit svensk lag i mer än åtta månader. Socialsekreterarsverige börjar långsamt organisera sig för att tillvarata de nya möjligheterna att erövra mark från det civila samhället – till barnens fromma, skulle bara fattas!

I början av maj gick jämställdhetsminister Åsa Lindhagen till anfall mot föräldrarnas rättigheter i en debattartikel. Hon menar att föräldrarnas rättigheter kan medföra stora problem för socialtjänsten (som med automatik anses veta vad som är bäst för barnen):

Ett exempel på den starka föräldrarätten är barn i utsatthet som inte får hjälp av socialtjänsten för att föräldrarna säger nej. Dagens lagstiftning innebär att det är svårt för socialtjänsten att agera om föräldrarna motsätter sig det, det krävs att villkoren för tvångsvård är uppfyllda. 

I sin årsrapport för 2020 hoppas den statliga myndigheten Barnombudsmannen att den nya lagen ska bli ”det startskott för ett förnyat barnrättsarbete som krävs”. Barnrättsperspektivet i utredningar och rättsprocesser ska förstärkas, till exempel ska barnet få egen advokat i skilsmässoförhandlingar. Föräldrarätten måste inskränkas för att barnets rättigheter, tolkade av socialen, ska få tillräckligt genomslag. Det måste inrättas en ”klagomekanism”, troligen en ny myndighet, varigenom barnet kan överklaga olika beslut.

Även privata initiativ har engagerat sig i den begynnande industrin kring Barnkonventionen. Uppenbarligen finns uppgifter och bidrag även för andra som tycker om barn. Redan för tio år sedan inrättades exempelvis Barnrättsbyrån, en ideell förening, inom Ersta diakoni. Barnrättsbyråns ”kompromisslösa barnsyn” utgår ifrån ”att vi tycker om alla barn vi möter, vi tror på dem och tänker att barn gör rätt om de kan”. Själv skulle jag inte ge en krona till en organisation som presenterade sig på det sättet. Vuxna människor som tycker om alla barn de möter och som inte har upptäckt att även barn kan vara listiga, manipulativa och fara med osanning kan man inte lita på. Min naturliga misstanke är att de bara säger sådär för att de vill ha större anslag och mer gåvor från vänligt sinnade stiftelser.

Alldeles i dagarna har Barnrättsbyrån inrättat ett Rättsråd, enligt Dagens Nyheter ”ledande experter på barnrätt, socionomer, läkare, psykologer, jurister och forskare för att vägleda organisationen i processer mot myndigheterna och i domstol”.

Stockholms universitet har hängt på och bildat Barnrättscentrum. Barnrättscentrum presenterar sig som en ”forskarmiljö” vid Juridiska fakulteten. ”Ytterst är syftet att genom forskning och samverkan verka för att barns rättigheter ska respekteras och realiseras samt att bidra till bättre livsförhållanden för barn och unga i vårt samhälle”.

Allt är oklart och diffust men fyllt av entusiasm och framtidstro som det brukar vara när lovande möjligheter öppnar sig för människor som föresatt sig att göra goda insatser. Barnkonventionen tycks öppna sommarängar för alla barnens vänner. Själv ser jag en ny avdelning av det välfärdsindustriella komplexet under byggnation för att husera alla nya barnadvokater, barnrättsforskare, utredande socionomer, överklagandeinstanser, nya straffsatser och terapier för föräldrar och framför allt processer, processer, processer, kanske rentav en specialdomstol för barnärenden.

Den av sin mamma avdagatagna treåringen Esmeralda, i media kallad Lilla Hjärtat, har nog haft ungefär samma symboliska betydelse för denna organisatoriska utveckling som den drunknade likaledes treårige syriske gossen Alan Kurdi hade för den svenska entusiasmen inför flyktingvågen hösten 2015.