HITTAT PÅ NÄTET: Slaget vid Kirkholm

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Kirkholm (på lettiska Salaspils) var ett fältslag som stod mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605 (17 september enligt den gamla kalendern, som vid denna tid användes i Sverige).

Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna mot en polsk-litauisk ryttarhär om cirka 3 600 man, vars stomme utgjordes av lansbeväpnade bevingade husarer. Svenskarna räknade omkring 11 000 man, men led trots tredubbel numerär överlägsenhet ett stort nederlag med bortåt 9 000 man förluster, vilket överstiger förlusterna i slaget vid Poltava 1709. Sett till härens totala antal, som var lägre än vid Poltava, är förlusterna vid Kirkholm avsevärt större än vid det senare slaget.

Nederlaget berodde bland annat på det skickliga, tungt beväpnade polska rytteriet, de så kallade bevingade husarerna, under den stridbare general Jan Karol Chodkiewiczs befäl. Förlusten medförde en grundlig omstrukturering av svenskt taktiskt uppträdande, samt anammande av det polska rytteriets anfall i sporrsträck med blanka vapen, vilket lade grunden till de svenska framgångarna under det senare trettioåriga kriget.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

År 1605 förverkligade Karl sitt beslut att för andra gången gå över till Livland. Han samlade nu en här på 15,000 man och började belägra Riga. Den polska armé, som anryckte till stadens undsättning, utgjorde blott 5,000 man. Vid budskapet därom beslöt Karl ”köra fienden utur marken”, innan denne hunnit fram. Han bröt upp från Riga och marscherade nattetid polackerna till mötes vid den lilla orten Kirkholm, några mil från Riga.

Här intogo svenskarne en fördelaktig ställning på några höjder. Konungens gamle erfarne krigsöverste, Anders Lennartsson, varnade honom emellertid för att gå bröstgänges till väga, ty mot polackerna kunde man ej vara nog försiktig. Och därtill kom, att svenskarne voro utmattade av umbäranden och strapatser. Konungens försök att pigga upp folket med vin hade helt naturligt haft motsatt verkan, såsom framgår av Jon Jonssons förut anförda vandringsbok, där han berättar:

”Den 16 september om natten lät Hans furstliga Nåde upptaga av skeppen en ganska hop med rött vin, så att han delade på var fana till fot och häst ett stycke rött vin, det de strax uppdrucko; och samma natt ryckte vi upp emot fienderna. Då blev vårt folk så tungt och sömnigt, att somlige föllo av hästarna och somlige av våra svenske knektar lade sig neder utmed vägen; och när de något litet hade legat, blevo de döde. Här skall man märka, vårföre de blevo döde, nämligen uti de fjorton dagar, ifrån det vi drogo ifrån Pernau och folket sträckte fort, så var där mången knekt, som icke hade smakat bröd och var försmäktad; så ock uti belägringen blev knekten fort pådriven dag och natt arbeta och skansa, och se: när han nu fick det röda vin in, det sökte honom så hårt, att han måste dö.”

Karl var emellertid alldeles för hetlevrad och oförsiktig för att någonsin kunna bli en god fältherre. I sin otålighet aktade han ej på några råd utan gav befallning att genast börja striden. Det gick som herr Anders anat. I sin blinda stridsiver lät konungen av den polske överbefälhavaren locka sig från sin fördelaktiga ställning ned på fältet, där det utmärkta polska rytteriet hade fördelarna på sin sida. Slaget blev ett förkrossande nederlag för svenskarne, som förlorade flera tusen man. Anders Lennartsson stupade, och konungen undgick endast med yttersta nöd att dela hans öde. Han fick hästen skjuten under sig men räddades av den livländske ädlingen Henrik Wrede, som lämnade honom sin egen häst och därmed offrade livet för sin konung. Medan Karl räddade sig undan en säker död, blev den ädelmodige hjälparen nedhuggen.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

BILD: Målning av Peter Snayer från 1630.

Redaktionen