HITTAT PÅ NÄTET: Freden i Altranstädt

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Freden i Altranstädt var ett fredsfördrag som slöts i Altranstädt i Sachsen den 14 september 1706 mellan Sverige och Polen å ena sidan och Sachsen å den andra. Genom freden tvingades kung August den starke att avsäga sig den polska kronan, erkänna Stanislaus som kung i Polen, skilja sig från ryska förbundet och utlämna Johann Patkul. Freden kan betraktas som en separatfred under stora nordiska kriget.

I Altranstädt fördes underhandlingar mellan Karl XII och kejsar Josef I, som ledde till undertecknandet av den så kallade Altranstädtkonventionen i det närbelägna Liebertwolkwitz den 22 augusti 1707, men konventionen uppkallades efter Altranstädt. Fördraget beredde full religionsfrihet åt lutheranerna i Schlesien. England och Nederländerna garanterade fördraget.

Utdrag ur Nordisk familjeboks artikel om Stora nordiska kriget:

I freden i Altranstädt (1707) afsade sig August den polska kronan, och ett nytt skede af kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar i Sachsen, gjordes förgäfves försök att förmå honom att inblanda sig i Spanska successionskriget. En viktig episod inträffade dock därigenom, att Karl med konsekvent häfdande af Sveriges ställning som protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.

Läs hela artikeln här

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Med harm i hjärtat fann sig det kejserliga sändebudet nödsakad att råda till eftergift. Han tog skadan igen i sina brev till Josef, där han utgjuter sig över sin vederparts ”vilda humör”. Han yttrar t. ex.: ”Jag har icke att göra med en resonabel utan med en rentav vild människa — för att icke säga något värre om ett krönt huvud.” Men kanske hade, anmärker en forskare, en mera ”resonabel” karl ej vunnit en så fullständig seger, som den Karl slutligen hembar. Josef fick nämligen svälja förtreten och underteckna det fördrag, I kraft av detta fördrag blevo 117 kyrkor och en mängd skolor återlämnade till luteranerna, och jesuiternas makt i Schlesien bröts, till dessas innerliga harm.

Hårt var det för kejsaren att av en främmande furste bli tvingad att ge efter för sina undersåtars fordringar. Men hans underhandlare i Alt-Ranstädt hade undfägnat honom med tydliga erinringar om vikten av att ej ”bereda tillfälle för detta vilda humör att ställa till nytt bråk”. Av påven fick Josef förebråelser men lär ha svarat: ”Jag får vara glad, att konungen av Sverige inte begärde, att jag själv skulle bli luteran; ty sannerligen jag vet, hur det då skulle ha gått”.

Utan att spilla en droppe blod hade Karl XII genom sin viljefasthet och i kraft av sitt rykte för oövervinnelighet vunnit en betydelsefull seger för samvetsfrihetens sak. Schlesiens luteraner bevara än i dag Karl XII:s kraftiga ingripande i tacksamt minne och se i honom räddaren av den trosfrihet, som Gustav Adolf en gång förvärvade åt dem.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

Redaktionen