Om det är något som de senaste månadernas coronapandemi har satt fokus på så är det äldreomsorgen. Många gamla har dött helt i onödan, då läkare förespråkat palliativ vård istället för behandling. Omänskligt och ohederligt, anser Åsa, vars far bor på ett äldreboende.

Åsa, som vill vara anonym, berättar att hennes pappa har något som kallas frontallobsdemens, vilket gör att hans symtom inte är de man vanligen förknippar med demens. Han klarar sig till större delen på egen hand, men tror sig själv om mer än han förmår. Men på det äldreboende dit han flyttade strax innan coronapandemin slog till har man inte bemödat sig om att ta reda på fakta om hans typ av demens, vilket också gjort att han inte alltid får den omsorg han behöver.

Åsas pappa kom till äldreboendet samma dag som de stängde dörren för de anhöriga. Därför har hon inte kunnat göra sig någon bild av hur boendet var före pandemin. Däremot har hon en klar bild av hur det ser ut idag:

– Det finns mycket som jag reagerar på, säger hon, inte minst att det varje vecka kommer ny personal. Vikarier som inte känner pappa, och som han inte känner, och vissa av dem kan inte göra sig förstådda på svenska. Jag har sett vissa använda sina skydd medan andra aldrig gör det. Det verkar vara helt godtyckligt.

Som anhörig är Åsa helt utestängd från boendet, och från all insyn.

– Vi anhöriga får inte sätta foten där. Eftersom pappa kom in samtidigt som det stängde så har ingen heller haft tid att ordna hans rum och göra det hemtrevligt för honom. Jag har bett att få komma in och använda skydd, men det hjälps inte. Jag upplever det som om man vill skydda de gamla från de anhöriga, och det är ett stort svek. Att man nu dessutom har förlängt besöksförbudet är helt förkastligt, säger hon.

Åsa är säker på att man skulle kunna ordna säkra besök på äldreboendena om viljan fanns.

– Inte hela släkter förstås, men någon kär släkting som kan använda skydd och få komma in på rummet. Nu får man besöka sina nära utomhus, men det fungerar inte särskilt bra. Först får jag jaga personalen och höra om någon kan gå ner och se om glasväggen, som man sitter vid, är ledig. Det kan ta timmar innan jag får tag i någon, och det finns heller inget bokningssystem som vi anhöriga kan använda utan personalen måste gå ner och titta efter vilka tider som är lediga och sedan blir man tilldelad en halvtimme. Glasväggen får dessutom bara användas dagtid. Med tanke på att det cirkulerar så mycket personal på boendet hela tiden är det förvånande att det ändå bara verkar vara de anhöriga som anses riskera att smitta de boende. Anhöriga vars kontakt med de boende kan ju betyda skillnaden mellan att dö av sorg och saknad, berättar Åsa.

Antalet nya vikarier, som hela tiden cirkulerar på boendet, ökar dessutom risken för vanvård enormt, tycker hon:

– De har ingen koll på de gamlas behov, problematik och så vidare. När pappa kom in där hade de inte ens tid att sitta ner i fem minuter och reda ut vem han var.

För Åsas pappa blev det särskilt kännbart på grund av hans speciella demens.

– Ingen tog sig tid att fundera på hur just han var. Att han behöver stimulans, och en stunds utevistelse varje dag. Det händer aldrig någonting. Jag har förklarat hans behov för personalen men det är få som lyssnar. Det finns helt enkelt inget engagemang hos de vikarier som kommer och går. Hos de fast anställda som bryr sig saknas det ändå tid. Eftersom det är pandemitider ska de ju dessutom stanna hemma vid minsta symptom så de är borta stor del av tiden.

Hon berättar att personalen på boendet blir stressade och irriterade om de anhöriga på boendet ringer för ofta. Kontakten mellan boende och anhöriga blir därför i princip helt omöjlig.

– Man kan heller inte uppmärksamma om något är fel eftersom man får se så lite av omsorgen. Min pappa blev exempelvis felmedicinerad i flera veckor under våren och midsommar och blev helt personlighetsförändrad. Då hade de ökat på en medicindos som gav enormt svåra biverkningar, trots att det redan var dokumenterat i hans journal vilken dos han behövde. De rådgjorde inte ens med mig innan, berättar Åsa.

I slutet av juli fick hon ett samtal från en sköterska på boendet. Sköterskan, som var vikarie för vikarien, berättade att hennes pappa ramlat och blivit medvetslös.

– Trots att han var medvetslös ringde de inte efter ambulans förrän efter en dryg timme. När han väl kom till sjukhuset, eskorterad av en personal han aldrig hade träffat eftersom jag inte fick följa med, visade det sig att han hade fått blodtrycksfall, slagit sig medvetslös och dessutom hade en allvarlig lunginflammation som de inte hade upptäckt. Det är en fruktansvärd vanvård.

Efter sjukhusbesöket fick hennes pappa sitta i karantän i 14 dagar. Det innebar inte bara karantän från övriga boende utan också att han blev utan utevistelser en stor del av karantäntiden.

– Dessutom hade de inte ordnat med något bord för hans måltider. Han fick sitta och äta mat tre gånger om dagen vid ett litet soffbord som var så lågt att han i princip fick ha hakan mellan knäna när han åt. Hur kan man behandla en 85-åring så? Själv får jag ju inte hjälpa till så jag trodde ju att det fanns rutiner för karantänen, att de skulle ordna ett ordentligt bord åt honom. Men det här visar bara att det inte finns några vettiga rutiner för en sådan åtgärd, säger Åsa.

Nu måste man hitta vägar och anpassa omsorgen så att de gamla kan få ta emot besök, menar hon:

– Det måste gå att ordna. En begränsad tid kan man väl tänka att det är okej med besöksförbud, men så här länge? De gamla måste få ta emot besök och de anhöriga måste få insyn i hur deras nära och kära har det.

BILD: Livets hjul. Målning av Albertus Pictor. Härkeberga kyrka, Uppland.