Ett stort raseri härjar i USA och små raserier på samma tema försöker etablera sig i kulturella lydstater som Sverige. Till exempel försökte Afrosvenskarnas Riksorganisation driva kampanj för att riva skeppsbrostatyn över Gustav III för att kungen haft vinstandel i den slavhandel på svenska kölar som bedrivits under hans liv sedan den västindiska slavön Sankt Barthélemy år 1784 blivit svensk.

Det som utlöste USA:s stora raseri var troligen polismordet på den svarte medborgaren George Floyd i Minneapolis, Minnesota. Men utlösande faktorer duger sällan till att förklara de underliggande stämningar och sociala rörelser som ibland bryter ut i sådan våldsam vrede som vi sett i USA och i någon mån i Storbritannien.

Det finns knappt en amerikan på YouTube, troligen ej heller i verkligheten, som inte säger att hon aldrig upplevt något som liknar dagens polarisering av det amerikanska samhället (som förstås fördjupas av de naturliga politiska konflikterna inför det stundande presidentvalet och av presidentkandidaternas ambitioner att göra egna poänger av händelserna).

Den vanliga och rätt allmänt accepterade förklaringen är att vreden och upploppen har något med rasmotsättningar att göra. Svarta människor har varit vita människors slavar under hundratals år fram till det amerikanska inbördeskriget då de blev fria men i ytterligare hundra år utsattes för olika slags diskriminerande lagstiftning och nedlåtande attityder. Huruvida det under det senaste halvseklet blivit slut på detta går att diskutera men organisationen Black Lives Matter och dess sympatisörer insisterar på att diskrimineringen fortsätter och att det är därför kravallerna bryter ut.

I ett sådant läge faller det sig naturligt för resonabla och välsinnade människor – oavsett hudfärg – att diskutera själva sakfrågan som tveklöst är mycket komplicerad och full av sakmässiga och moraliska svårigheter. Har en idag levande vit människa som aldrig varit inblandad i något slaveri ärvt en skuld för den slavhandel som någon vit man – släkting eller inte – ägnade sig åt för trehundra år sedan? Ska svarta människor som genomsnittligt klarar sig sämre än vita människor aldrig kunna få en chans till lika villkor? Bör de vita inte betala kompensation för allt lidande som de svarta fått utstå? Måste inte polisens våld mot de svarta en gång för alla få ett slut? Men hallå! Det uppstår tio miljoner mer eller mindre spända närkontakter om året mellan amerikanska poliser och medborgare. Var och varannan medborgare har vapen och polisen vet aldrig om en stoppad fortkörare tänker dra upp en pistol. Det är oundvikligt att olycksfall i arbetet inträffar i sådana konfliktfyllda situationer när testosteronstinna unga män konfronterar varandra.

Sådär kan man hålla på och resonera. Det är säkert nyttigt för att definiera debattläget men det kommer inte att hjälpa ty konflikten kan inte lösas med argument. Jag tror inte att bråket egentligen har med sakfrågor att göra utan att friktionen beror på stämningar och mentaliteter som inte sitter i frontalloberna utan i inälvorna. Detta är också, enligt min fantasifulla teori, förklaringen till att schismen inträffat nu och inte för tio år sedan.

Grundproblemet är att normala människor i västvärlden med hygglig levnadsstandard skäms för sitt välstånd. Detta mentala tillstånd är särskilt välutvecklat hos unga kvinnor – sådana som deltar i de amerikanska demonstrationerna på BLM:s sida mot ordningsmakten – men det finns hos nästan alla. Vi lever på välmågans topp och kan inte låta bli att observera detta faktum. Vi har inga välkonstruerade teorier som förklarar förhållandet och misstänker därför långt ned i medvetandet att vi kanske inte förtjänar vår ställning. Vi har en skuld till de andra.

Den som skäms har liksom utfärdat ett virtuellt skuldebrev som bara ligger där tills något djärvt intresse – likt sparvarna kring kaffebordet i trädgården – nappar åt sig dokumentet. Med dokumentet i hand går det att begära inlösen. Detta är en god del av förklaringen till välkända samtidsfenomen såsom u-landsbiståndet – där man till en början trodde att pengarna skulle hjälpa mottagarna att utvecklas i analogi med vad Marshallhjälpen gjorde för Europa – och välfärdsstaten.

Svenska skattebetalare har fått betala dyrt för sin skam. Amerikanerna har länge inte skämts på svensk nivå men har under de senaste decennierna kommit ikapp och börjar nu konfronteras med de andliga skuldebrev de därmed utfärdat.

Min teori är alltså att kravallerna kommer att ta slut om amerikanerna upphör att skämmas. Då utfärdas inte längre några skuldebrev som kan aktiveras genom vandalism. Det kan låta som en enkel lösning men den är i praktiken närapå ouppnåelig. När skammen fått klorna i ett folk utsöndras nämligen ett godhetshormon som fungerar som en sorts knark som distribueras av den PK-istiska drogkartellen kring statsmedia, Svenska kyrkan, miljöpartiet och Dagens Nyheter. Inte många knarkare blir fria från sin drog.