När en av mina äldre släktingar låg för döden i slutet av 1920-talet så kom representanter för den frikyrka han tillhörde dit och övertalade honom att testamentera hela sin kvarlåtenskap till församlingen. Med svavelosande predikningar målade de upp en flammande helveteseld, och klargjorde att hans enda garanti för att slippa brinna i evighet var att ge bort allt han ägde till kyrkan. Min släkting, som var djupt religiös, skrämdes att testamentera både gård och ägodelar till kyrkan istället för att låta det gå till familjen.

Jag har svårt att tro att den här typen av hot är särskilt vanligt förekommande idag. Men det är inte ovanligt att kyrkor, såväl som andra organisationer, uppmanar människor att ”minnas” dem i sina testamenten. Det har de förstås all rätt att göra. Men ibland går de händelserna i förväg – och kringgår lagen om laglott – genom att manipulera sårbara människor att överlåta både hem och ägodelar åt dem för ”den goda sakens skull”. Det hände en god vän till mig – eller rättare sagt, hennes mor.

Min väns mor var en sårbar sökare som, efter att hon blivit änka, hemföll alltmer åt religiösa grubblerier. Med tiden kom hon i kontakt med en ekumenisk rörelse med medlemmar från de två störst, och mest ansedda, kristna samfunden i Sverige. Där fann hon tröst och gemenskap – trodde hon. Men det var en falsk gemenskap som slutade med att hon blev av med allt hon ägde.

Själv var hon inte alls medveten om hur utnyttjad hon blev. Tvärtom blev den religiösa gemenskapen allt viktigare för henne. Hon ägnade allt mer tid åt den till synes så fromma rörelsen – och allt mindre tid åt sin tonåriga dotter. Efter en tid började rörelsen idogt uppmana henne att öppna sitt hem, en stor och vacker villa, för människor som kom från när och fjärran för att missionera rörelsens budskap.

Det var ingen lätt omställning för min vän att se sitt barndomshem förvandlas till en religiös kommunitet, ägnad åt bön och meditation. Vissa av barndomshemmets rum var plötsligt stängda för henne, eftersom de gjorts om till gästrum för besökande och överallt rörde sig människor hon inte kände, i full färd med att ta över både hennes hem och hennes mor.

Senare blev gästrummen permanenta boenden för flera medlemmar. Då hade min vän redan flyttat hemifrån, skaffat egen familj, och hade en vardag där hon slapp våldgästas av främlingar. Men hon led oerhört av att se sin mor utnyttjas så grovt – och några år senare blev det ännu värre, då den ekumeniska kommuniteten uppmanade hennes mor att själv flytta ut och överlåta villan på dem.

Den stora villan, värd flera miljoner, köpte de för en spottstyver. För den goda sakens skull, förstås, för det är klart att Guds folk ska ha en ståndsmässig bas för sin mission. Min väns mor fick inte ens ut så mycket att det räckte till ett nytt boende, utan tvingades ta lån för att bosätta sig i en liten lägenhet.

Det var, såvitt jag vet, ingen som tvingade henne att handla som hon gjorde, eller som hotade med helveteseld och eviga plågor om hon inte lydde rörelsens uppmaningar. Däremot är det uppenbart att dessa driftiga och hänsynslösa kvinnor manipulerade och utnyttjade henne på det grövsta vis. Och att de gjorde det i Guds namn.

För ett par år sedan insjuknade min väns mamma. Hon låg i flera månader på ett palliativt boende, men några besök från ”vännerna” i den religiösa kommuniteten fick hon inte. När de väl fått tillgång till hennes vackra hus, med den lummiga trädgården, var hon inte längre intressant för dem.

När hon till sist dog var kom det fram till de ”fromma” damerna och en av dem ringde min vän och frågade när begravningen skulle äga rum. Men det fick de inte veta. De var inte välkomna i familjekretsen. Och kransen de skickade, prydd med några väl valda ord ur bibeln, förpassades direkt till soporna där den hörde hemma.

Dessa människor bor fortfarande kvar i min väns barndomshem, som de inte gjort ett dugg för att förtjäna. Man kan alltid hoppas att de finner förlåtelse hos sin Gud, för av sitt offers familj och släkt får de ingen. Där går livet nu vidare, och ingen av dem slösar längre tid på att tänka på de religiösa hycklarna.

Själv har jag svårare att sluta tänka på det, trots att det som hände inte har med mig personligen att göra. För om det finns något som äcklar mig mer än det mesta så är det hyckleri i Guds namn.

BILD: Väckelsemöte i Kullavik. Målning av Torsten Billman 1933-34.