Detta är den första i en serie artiklar om USA:s presidentval som kommer att äga rum i november i år. I denna första del tänker jag utvärdera Trump baserat på hans ekonomipolitiska meritlista. Efter coronapandemin är USA:s ekonomi såklart i spillror, precis som resten av världens, och därför tänker jag inte inkludera denna tid i min utvärdering. Istället fokuserar jag på USA:s ekonomi från att Trump tillträdde och de tre åren efter det.

Trump, under valkampanjen 2016, lovade huvudsakligen att ordna fyra saker inom ekonomipolitiken:

1. Lägre arbetslöshet, och i synnerhet fler industrijobb (ta tillbaka jobb som förlorats till Kina och Mexiko)

2. En starkare aktiemarknad

3. Lägre budgetunderskott och statsskuld

4. Lägre handelsunderskott

Om vi börjar från början, så är det tydligt att Trump lyckades med arbetslösheten. Visserligen sjönk arbetslösheten egentligen inte snabbare än den gjorde under Obamas sista år vid makten (se denna graf), men den sjönk hursomhelst till rekordlåga nivåer. Poäng för Trump.

En stark aktiemarknad kan man också säga att USA har. Visserligen inte så stark just i år, men det är som sagt inte artikelns fokus. Dow Jones-index låg på 29 196 den 21 januari i år, jämfört med 19 829 den 20 januari 2017. Detta innebär en årlig ökning på 14 procent.

Obama började med ett Dow Jones-index på 7 949, som sedan växte till 19 829 innan Trump tog över, vilket innebär en ökning på 12 procent. Under Obamas tre första år växte indexet visserligen med strax över 16 % per år, men denna tillväxt skedde från en mycket låg nivå direkt efter finanskrisen, så man får nog ändå ge poäng till Trump.

Men hur gick det då med budgetunderskottet? Republikanerna ägnade åtta år att kritisera Obama för dålig budgetdisciplin – jag var en av dem som kritiserade honom hårdast, och jag står för min kritik. Ett starkt argument för att välja Trump var att han i egenskap av affärsman skulle kunna effektivisera statsapparaten och skära ner på slösandet.

Att budgetunderskottet nu exploderat är såklart inte Trumps fel, utan beror på pandemin. Men hur såg budgetunderskottet ut före pandemin? Det är minst sagt dyster läsning. Under Obamas sista år låg budgetunderskottet på $587 miljarder. År 2019 hade underskottet ökat till $984 miljarder – trots högkonjunktur.

Nu kan man såklart invända att Trump inte har fullkomlig kontroll över budgeten, som ju egentligen faller under representanthusets befogenheter. Detta stämmer, men Vita huset kommer ändå varje år med ett budgetförslag med önskemål för vad presidenten vill att representanthuset ska och inte ska inkludera i budgeten. Trump skulle alltså åtminstone kunnat föreslå en balanserad budget med kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn, men detta skedde aldrig.

Vidare så har presidenten ett veto i budgetfrågor, ett veto som endast kan upphävas om två tredjedelar av representanthuset stöder budgetförslaget, något som aldrig skett. Trump hade alltså kunnat inlägga veto mot alla budgetar som inte inkluderar nedskärningar eller andra metoder för att få ner budgetunderskottet. Detta har han aldrig gjort, även om han en gång la in veto för att tvinga fram finansiering av den mur han vill bygga på gränsen till Mexiko.

Slutligen hade Republikanerna en majoritet i representanthuset under Trumps två första år som president. I princip alla republikaner är livrädda för att ådra sig Trumps vrede, något Trump hade kunnat utnyttja för att få dem att lägga fram en balanserad budgetmotion.

Handelsunderskottet då? Detta var en ännu större fråga för Trump under valkampanjen – Kina, Mexiko och de andra utvecklingsländerna hade enligt Trump stulit amerikanska jobb genom orättvisa handelsavtal som gett dem fördelar gentemot den amerikanska industrin. Trump har under sitt presidentskap inlett handelskrig med EU, Kina och till och med Kanada. Så hur har det gått?

År 2016, alltså Obamas sista år som president, var handelsunderskottet $502,3 miljarder. År 2019 hade detta ökat till $616,8 miljarder. Antalet anställda inom industrin har ökat något, men andelen amerikaner som jobbar inom den sektorn har ändå minskat sedan 2016. Denna trend började såklart inte under Trump vilket grafen visar, men han har inte lyckats vända den.

Fundamentalt är problemet att Trump feldiagnostiserat USA:s industrisektor: Anledningen till att jobben inom industrin försvinner är huvudsakligen inte att fabrikerna flyttar till Kina och Mexiko, utan att jobb automatiseras – alltså ersätts av robotar och datorer. USA producerar faktiskt betydligt mer nu än man gjorde 1970 när industrin gick på högvarv, men man gör det med en betydligt mindre arbetsstyrka. Forskning visar att hela 85 procent av industrijobben som förlorades mellan 2000 och 2010 förlorades till robotar, inte kineser.

Sammanlagt är det således en blandad kompott: Trumps ekonomiska politik har inte varit så framgångsrik som han själv vill framställa det, och inte så dålig som hans hårdaste kritiker vill få det till. Överlag måste jag som ekonom dock ge ett negativt betyg, då främst på grund av budgetunderskottet. Det hade varit förhållandevis enkelt att bara frysa utgifterna och låta skatteintäkterna ”växa ikapp” i takt med att ekonomin växer, vilket den ändå gjort under Trump (tills nyligen). Att Trump inte gjorde detta har lämnat USA sårbart inte minst inför ekonomiska chocker likt den vi nu sett under pandemin. I ett läge där USA desperat behövde en affärsmans budgetdisciplin, så valde Trump att ge vika för särintressen och lobbyister. Varför får vi kanske aldrig veta säkert, men en sak är klar: Framtida generationer kommer att få betala dyrt för detta misstag.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi och jobbar som politiskt sakkunnig i Europaparlamentet. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ honom gärna på Twitter.