RICHARD SÖRMAN: Vad har Liverpool FC:s segrar med ditt liv att göra?

Jag har inget emot fotboll. Jag var själv fanatiskt fotbollsintresserad under några år på 90-talet. Jag förstår tjusningen. Ändå tillåter jag mig vara skeptisk. Det stora intresse som blommat upp under senare år för internationell klubbfotboll säger nämligen något om vår samtid. Den säger något om den alienation som många människor lever i, speciellt i Sverige.

För vad har Liverpools eller Barcelonas framgångar i engelsk och spansk ligafotboll med svenska mäns liv att göra? Många fotbollsfanatiker i Sverige talar idag om klubbar som Liverpool, Chelsea, Barcelona och Madrid i termer av ”vi”. Och då har de alltså ingen som helst geografisk eller historiska koppling till vare sig Liverpool, Barcelona eller England eller Spanien överhuvudtaget. De är födda i Avesta, Sundbyberg eller Hallstahammar. Ändå blir det ”vi”: ”Vi (Liverpool) vann igår mot Arsenal”.

Människor får titta på fotboll hur mycket de vill. Ibland gör till och med jag det, fast jag efteråt känner mig ungefär lika upplyft i anden som när jag har ätit på McDonald’s. Jag önskar bara att det engagemang som många män uppbådar för detta ”vi” som vinner en fotbollsmatch i England kunde förvandlas till ett lika brinnande engagemang för det egna samhället. Termen ”alienation” (”förfrämligande”) känns motiverad att använda när människor totalt tappar perspektivet rörande vilka ”vi” som egentligen betyder något i livet.

Ett uppenbart problem med sportkonsumtion är att den får oss att vinna via ombud. Det är inte jag som gör mål när Barcelona vinner utan Lionel Messi. Det är hans seger jag gläds över. Det är dessutom han och inte jag som tränat hårt och utvecklat sin talang. Det är han som slagit sig fram till en plats i Barcelonas A-lag. Det är han som vunnit över sin lathet, sin liknöjdhet, sin medelmåttighet och inte minst över sina motståndare. Själv sitter jag ännu en kväll på en pub och äter hamburgare och dricker öl. Jag kanske har på mig tröjan jag köpte i Barcelona när jag för dyra pengar reste dit och på plats såg Messi vinna. Jag var där när han vann. Även jag fick göra segergester när han satte bollen i krysset. Men är jag en vinnare för det? Vad har jag vunnit över? Vad har jag åstadkommit? Vilka pengar har jag tjänat?

Man kan älska fotboll och vara vinnare i sitt privata liv ändå. Man kan titta på fotboll för att koppla av, för att få lite spänning utan att utsätta sig för några verkliga risker. Jag vet. Allt är inte svart och vitt. Jag tycker ändå att fler svenska män borde se att det finns andra segrar att eftertrakta än de som hemförs på fotbollsplanen. Bröd och skådespel är ett gammalt knep för att hålla massan lugn. Ge folket mat och underhållning! Låt dem glömma sina bekymmer. Låt dem projicera sin frustration och sitt missnöje på de krakar som förlorar på arenan. Låt människor tro att de har vunnit. Låt dem tro att fienden är besegrad.

Det är också intressant ur en annan synvinkel att vi svenskar, som sägs vara så individualistiska, som sägs vara så likgiltiga för sammanhang, gemenskap och lokalanknytning, lockas så starkt av den gemenskap i tävlan och kamp som de stora internationella fotbollsklubbarna erbjuder. ”Liverpool” är inte bara klubben. Det är också staden, föreningen, pubarna, historien, fansen, identiteten.

”Liverpool” är det ”vi” som vinner över ”dom”. ”Liverpool” är glädjen att få tillhöra något, att få vinna över någon annan, att få se det egna kollektivet krossa motståndarna.

Märkligt nog spelar det heller ingen roll att klubbarna idag ofta ägs av internationella storföretag utan någon som helst lokalanknytning. Spelarna på planen kommer ibland från världens alla länder. I grund och botten spelar de inte för klubben utan för sina egna karriärer och sina egna varumärken. Det är ”vi” i Liverpool eller Chelsea i alla fall. Vi som ska vinna.

Och det spelar heller ingen roll att det finns så mycket pengar inblandade i fotbollsindustrin. Pengar till klubbarna från biljettförsäljningen, från souvenirförsäljningen, från sändningsrättigheterna till teve-bolagen. Pengar till alla de pubar och sportbarer som sänder matcherna, till resebolagen som erbjuder fotbollsresor till England och Spanien. Och pengar till hela den industri av journalister, kommentatorer, teve-bolag, internet-sajter och spelbolag som finns kring fotbollen. Det spelar ingen roll. Det är ”vi” i alla fall.

Jag har följande budskap: Titta gärna på fotboll. Låt er inspireras av segerrika idrottsmän som levererar när det gäller som mest. Ibland är det storslaget, fantastiskt. Men glöm inte bort att vinna själva också. Det kanske är dags att komma in i matchen på riktigt? Och glöm framför allt inte bort de sammanhang ni verkligen tillhör. Glöm inte bort vilka ”vi” som verkligen räknas i livet.

Richard Sörman