Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

Det finns mycket som talar för att den atenske tänkaren observerat något fundamentalt hos demokratin och dess medlemmar, nämligen den obändiga strävan efter mer frihet. Jag tror faktiskt att människorna under den västerländska demokratins hittills kortvariga existens på lite mer än ett sekel faktiskt blivit mer och mer tygellösa och besatta av tanken på att fritt kunna hitta på och skapa vad som helst, till exempel nya kön.

Men jag är inte säker på att den nya tygellösheten i första hand beror på frihetslängtan. Jag tror att det är det ekonomiska välståndet som ligger bakom. Västerlandets unika erfarenhet av överflödande välstånd för alla är något Sokrates aldrig kunnat ana och därför inte tagit med i sina beräkningar. Ja, även hos oss tar sig människorna friheter och ringaktar auktoriteter såsom skollärare (vilket delvis naturligtvis beror på att lärarna fjäskar för eleverna precis som Sokrates sa) men den överskuggande förklaringen till detta är, enligt min mening, att de moderna samhällena tills vidare tycker sig ha råd med att strunta i jobbiga saker som disciplin och plikt och ansvar. Om man vill kan man förstås säga att det explosiva välståndet gjort att Sokrates mekanismer kunnat verka med så mycket större kraft.

Men välståndet har också haft en annan mental inverkan som inte gett människorna vidgat utrymme för sin frihetslängtan utan bara lett till dåligt samvete. Hur ska man annars förklara den ohämmade omtanke om eftersatta grupper som kännetecknat västerlandet sedan några årtionden? Hur ska man förstå den eruption av välvilja mot företeelser som Black Lives Matter som inträffat hos medelklassen i USA under de senaste månaderna?

Själva grunden för medelklassens – framför allt dess kvinnors och då särskilt dess unga kvinnors – inställning på den här punkten är att den njuter ett välstånd som den inte riktigt anser sig ha förtjänat. Jag upptäckte detta syndrom och beskrev det i en krönika för bara tre år sedan. Jag sammanfattade de unga kvinnornas uppfattning i tre punkter:

1. Att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet.
2. De [av mig intervjuade unga kvinnorna], och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot.
3. Därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Skulden gäller inte bara gentemot främmande folk utan vem som helst som inte anses eller anser sig ha dragit en vinst i födelselotteriet. (Det blir gradvis fler som menar sig ha dragit nitlotter i takt med att samhället mobiliserar sig för att hjälpa de svaga och eftersatta. Därför har västerlandet under de senaste trettio åren fått så många fler förfördelade minoriteter. En ny vetenskap och en ny politik – identitetspolitiken – har inrättats för att bedöma minoriteternas relativa meriter så att samhällets insatser ska kunna fördelas rättvist. I sin senaste bok The Madness of Crowds säger Douglas Murray att minoriteterna har svårt att samsas inom och mellan sig. Till exempel påstår han att bögar och lesbianer inte går så bra ihop. Det beror nog på att de olika minoriteterna konkurrerar om samma statliga resurser och uppmärksamhet. Nya minoriteter kan också uppstå för att exploatera någon särskild samhällsekonomisk nisch enligt det darwinska schemat.)

Historiskt sett är det, tror jag, alltid välbeställda människor, särskilt kvinnor, som värnat mest om samhällets svaga och eftersatta grupper. (En kanske betydelsefull observation i detta sammanhang är att samhället, åtminstone som det uppträder i lagstiftningen, under tidigare skeden långt före välståndsexplosionen inte använde uttryck som ”svaga och eftersatta”. Folk som inte försörjde sig själva betraktades som brottslingar, ett synsätt som mildrades genom 1885 års lösdriverilag enligt vilken staten tog hand om försörjningen i form av ersättning för tvångsarbete på fästning.)

De välbeställdas särskilt dåliga samvete upptäckte jag när jag på sextiotalet studerade i USA. De svarta kämpade för lika rättigheter. I första ledet för de svartas kamp stod amerikanska miljardärer och annan överklass, sådana som president Kennedys familj. Det förvånade mig. Jag var uppfostrad med ett svenskt klassperspektiv där de rika stod mot de fattiga, inte för dem. Att några rika skulle solidarisera sig med de mest eftersatta fanns för mig inte på kartan. Amerikaner förklarade för mig, stackars okunnige svenske pojke, att det berodde på att de jätterika aldrig skulle behöva oroa sig för de olägenheter, exempelvis konkurrens om jobben, som lika rättigheter för de svarta skulle kunna medföra för många vita.

Sedermera har det västerländska samhället gjort den alltmer välbeställda medelklassens allt dåligare samvete till sin grundbult. Utan detta av många uppmuntrade och exploaterade dåliga samvete skulle samhällets hela konstruktion hotas. Den välbeställda medelklassens dåliga samvete är det kitt som håller ihop vår tids samhälle.

Vi har tre klasser. Den dominerande klassen är de härskande politikerna och deras ämbetsmän i olika lönegrader som administrerar politikernas kronjuvel och stolthet, nämligen den humanitära stormakten eller närmare bestämt det välfärdsindustriella komplexet. (Systemet finns i alla västerländska länder men är mest välutvecklat i Sverige.)

En annan byggsten i det svenska klassamhället består av välfärdens klienter, några miljoner människor som helt eller delvis är beroende av välfärdsstatens existens som bidragstagare, lägre funktionärer inom systemet eller som offentligförsörjda aktivister för olika ändamål som politikerväldet vill uppmuntra, till exempel klimatskräck, köttnoja, flygskam samt motvilja mot nationens flagga (utom vid presskonferenser i coronafrågor).

Den tredje klassen utgörs av nettoskattebetalande medelklassare som förser denna samhällskonstruktion med det ekonomiska underlag utan vilket det inte hade kunnat existera. Dessa medelklassare skäms. Det är särskilt deras kvinnor som skäms och eftersom svenska män på det hela taget lyder sina kvinnor drar sig männen för att protestera särskilt tydligt mot denna ordning.

Självklart gör både den dominerande klassen och dess klienter allt för att uppmuntra det dåliga samvetet och förstärka skammen hos medelklassen för att vidmakthålla samhällsordningen. Det dåliga samvetet är ryggraden i vårt politiska och sociala system.