BITTE ASSARMO: Genom min morfar fick jag ett band till det gamla Sverige

Den 28 juli skulle min morfar Carl ha fyllt 134 år. Det känns märkligt att ha känt en människa, och stått honom nära, som var född i slutet av 1800-talet. Men det är också en oerhört berikande. Genom min morfar har jag kommit nära så många människor som levde och dog långt innan jag själv föddes, och det har gett mig ett mycket starkt band till det Sverige som en gång var.

Att ha en direktlänk tillbaka till Fattigsverige har fått mig att uppskatta och värdera det slit och den strävan som kännetecknar de äldre generationerna. Det arbete som byggde välfärdssamhället, och som tog oss dit där vi är idag. Eller, snarare, dit där vi borde ha varit idag om de styrande hade förvaltat arvet med respekt och klokskap. Istället går sjukvården på knäna, andelen fattigpensionärer blir fler, bostadsköerna ökar och solidariteten i samhället får ge vika för särbehandling av vissa samhällsgrupper på bekostnad av andra.

Påfallande ofta sker särbehandlingen på bekostnad av de gamla samhällsbyggarna. De är mest till besvär i makthavarnas ögon. Undra på det, då de flesta av dem har en klar bild av hur utvecklingen i Sverige sett ut historiskt. Det tycker inte makthavarna om. Makthavarna vill, i mesta möjliga mån, ha aningslösa och historielösa medborgare eftersom de är lättare att styra.

Min morfar var ingen lättstyrd människa. I likhet med så många andra av den gamla stammens svenskar var han både bestämd och en smula egensinnig. Han visste sitt värde och lät sig inte trampas på. Präglad av fattigdomen i soldattorpet var han van vid att slita och släpa, och han var inte rädd för att hugga i. Efter sex år i folkskola började han vid tolv års ålder arbeta som dräng och därefter murarläring i grannstaden Karlskoga. När han med tiden var färdigutbildad murare tog han med sig sina kunskaper hem till Kristinehamn, och började köpa förfallna gamla hus som han renoverade och sålde med viss förtjänst.

Under några år arbetade han också som ambulerande filmvisare. De ambulerande biograferna var mäkta populära på mindre orter, som ännu inte fått fasta biograflokaler, och morfar åkte Värmland runt och visade film i lämpliga lokaler, ibland med en inhyrd pianist, ibland med en trattgrammofon som ackompanjemang.

Många och långa resor blev det, ibland med tåg och ibland med häst och vagn, ofta tillsammans med bekanta som hade arbeten eller ärenden åt samma håll. Men en höstdag 1912, när morfar var 26 år gammal, kom en resa med hästdroska att förändra allt.

De var på väg hem, och där hemma väntade hustrun Elin och sonen Sven. Hästarna skrittade på i sakta lunk, medan morfar och hans gode vän pratade om ditt och datt. Men så kom plötsligt något så ovanligt som en bil körande emot dem och hästarna satte av i sken. Droskan välte och morfar och hans vän hamnade under den. Vännen omkom omedelbart, medan morfar klarade sig undan med ett brutet ben.

Morfar talade ofta om hur tacksam han var över att ha klarat sig med livet i behåll. Men riktigt som förut blev det inte. På den tiden lades nämligen benpiporna omlott när man lagade ett brutet ben, vilket gjorde att morfars skadade ben kom att bli flera centimeter kortare än det friska. Han blev alltså rejält låghalt, vilket orsakade värk både i det kortare benet och i ryggen – en värk han led av från och till under resten av sitt liv.

Efter olyckan avvecklade morfar sin ambulerande biografteater. Att skumpa runt på vägarna var helt enkelt för plågsamt för ryggen och benet. Men knäckt blev han inte. Han och mormor samlade sina sparade slantar och köpte en liten gård i den by där de båda vuxit upp. Där startade de det lilla lantbruk som kom att bli min mors barndomshem.

Där hade jag förmånen att få tillbringa min barndoms och ungdoms somrar. Där, i den frodiga trädgården, firade vi morfar på hans födelsedagar. Kaffe och tårta och sju sorters kakor och så konjak och punsch till de vuxna som var hugade.

Morfar hann fylla 92 innan han gick bort. På sin sista födelsedag hade han hunnit bli lite glömsk, men när han satt där i sin trädgård, finklädd i kostym och med en cigarr i handen, var det lätt att se den unge, starke och stilige man han en gång varit. Och idag tänker jag på honom med vördnad, oändligt tacksam över att jag fick lära känna honom.

Bitte Assarmo