I dagarna avgörs EU:s framtid och därmed också Sveriges. EU:s institutioner har nu blivit så omfattande och mäktiga att de i eget intresse kommer att acceptera alla krav från medlemsländerna för att få igenom både sin långtidsbudget och räddningsinsatsen gentemot särskilt behövande medlemsländer efter Coronan. Dessa länder är inte främst de som drabbats mest av Coronan men väl de som efter långvarig misskötsel behöver hjälpinsatserna, det vill säga pengarna, mest.

Som Mats Persson har visat är gigantiska gåvor till svaga länder ett osvikligt sätt att tvinga fram en överstatlig finanspolitik. EU kommer att stå som låntagare till de mycket långvariga lån som i en framtid kommer att få omsättas till betydligt högre räntenivåer än de nuvarande. För att kunna betala dem måste EU tillföras mer resurser. Det blir svårt att klämma in dem i den ordinarie budgeten. Det kommer att uppstå ett svåravvisligt krav på egna skattemedel för EU.  EU blir en federal stat och vi kommer att vara en del av den.

Inför denna lysande framtid kommer EU:s institutioner och de medlemsstater som vill ha en federation vara villiga att betala mycket till övriga medlemsländer. Ungern och Polen kommer att beviljas sina bidrag utan att åläggas krav på demokratiska (åter)reformer och trots att de inte är särskilt skadade av pandemin, Italien, Spanien och Frankrike kommer att beviljas nya jättebidrag utan krav på genomförandet av välbehövliga, ekonomiska strukturreformer.

De ekonomiskt misskötta sydeuropeiska länderna kommer inte att bekämpa de östeuropeiska länder som går i auktoritär riktning. Tvärtom, de konkurrerar visserligen om samma pengar, men de har gemensamma intressen av att blockera de nordeuropeiska kraven på ekonomiska och demokratiska reformer.

Denna lysande möjlighet till fortsatt, snart sagt gränslös expansion kommer inte EU-administrationen att missa.

Den enda möjligheten att slippa vara med på denna resa är att avsluta medlemskapet, att göra som England. Vem tror att det kommer att ske?

De svenska politiska partierna är så invaggade av gammal EU-positiv retorik, och det finns inte heller någon kritisk granskande debatt utanför dem, som försöker undersöka och beskriva EU:s framtid – även om förslaget om räddningsfonden faktiskt mötts av en del invändningar.

Sverige står lika oförberett inför denna massiva attack från EU-administrationen och från länder som ser en federation som enda räddningen ur det egna eländet, som det stod och står inför den senaste pandemin.

Den svenska regeringen – och i stort sett hela oppositionen – kommer att förlita sig på sin vanliga strategi. Man kommer att fortsätta det konfliktundvikande och framförallt det ansvarstagande som följer med bestämda utfästelser inför befolkningen, det vill säga utformandet av en synlig, klart uttalad strategi med bestämda mål.

Man kommer att försöka undvika varje konflikt och framförallt undvika det ansvarstagande som följer med bestämda utfästelser inför befolkningen, det vill säga utformandet av en synlig, klart uttalad strategi med bestämda mål.

Man kommer att hänvisa till internationella avtal och till värdet av den skyddande gemenskap som EU säges vara, och förtiga de uppenbara ekonomiska och politiska risker som medlemskapet medför. Medlemskapet har också fördelar, de som följer med en samordnad handelspolitik, brottsbekämpning och annat. Men de kan uppnås utan det medlemskap som håller på att bli allt mer riskfyllt.

På kort sikt kan man bara hoppas att Ungern och Polen å ena sidan och de sydeuropeiska länderna å den andra är så fräcka och omedgörliga att förslaget till en räddningsfond spricker – åtminstone för den här gången.

Bilden är upphittad på Facebook och förefaller utformad av europaparlamentsledamoten Charlie Weimers.