RICHARD SÖRMAN: Studia humanitatis (humaniora) på väg att bli meningsfullt igen

IDÉ OCH KULTUR Det har länge varit en internationell trend att humanistiska studier minskar i prestige och betydelse. Vårt samtida samhälle med fokus på organisation och effektivitet, men också på förvaltande av redan vunna segrar behöver helt enkelt inte någon humaniora. Men nu har studia humanitatis, studiet av människan, börjat leva igen. Det har hittat hem till de självständiga individer som söker kraft i vår samlade visdom för att återskapa och vitalisera vårt västerländska samhälle. Genom att överge de vetenskapsorienterade men också status quo-bevarande institutionerna håller humanioran på att bli meningsfull igen.

Vad ska vi ha humanistiska studier till? Varför ska någon studera språk, filosofi, litteratur eller kulturhistoria?

Det finns inget enkelt svar på frågan om humanioras nytta. Och det beror naturligtvis på att humanister studerar det som ligger bortom det mest nyttoinriktade i människans tillvaro. Visst kan vi säga att människan också behöver konst och litteratur, men frågan är i alla fall vad själva studiet av konsten och litteraturen ska tillföra. Humanister nöjer sig sällan med att göra konsten tillgänglig. De vill tillföra något. De vill ha en uppgift. De vill vara viktiga.

Det finns två huvudsakliga kvalitetskriterier som humanistiska forskare (litteratur och språkvetare, historiker, estetiker, filosofer med mera) har att förhålla sig till: vetenskaplighet och meningsfullhet. Vetenskapligheten talas det mycket om. Humanister håller fast vid grunddragen av den vetenskapliga metoden (avgränsat studiematerial, förklaringsmodell, verifierbarhet), men de vet också att de inte har samma krav på exakthet och applicerbarhet som kollegorna inom naturvetenskapen. Man gör en skillnad mellan de kvalitativa vetenskaperna som bygger på tolkning och förståelse och de kvantitativa som bygger på matematik och mätbarhet. Humaniora finns inom de kvalitativa, men humanisterna lockas samtidigt av det kvantitativa: det är aldrig fel att kunna hänvisa till empiri och siffror. Meningsfullheten är ett mer komplicerat kapitel. Det finns knappast några metodkurser om meningsfullhet. Och vad är egentligen meningsfullt att ägna sig åt inom det humanistiska fältet? På vilket sätt är en akademisk studie över medeltidstyskans utveckling meningsfull att göra i Sverige 2020? På vilket sätt skulle det vara meningsfullt att skriva en avhandling om Strindbergs syn på äktenskapet? Men kriteriet börjar komma mer och mer i och med att samhället förväntar sig resultat av sina investeringar. Vissa humanister förstår ingenting om meningsfullhet medan andra kämpar så gott de kan med att göra något som har en mening, en betydelse.

Nu tror jag att en ny meningsfullhet är på väg in i humanioran. Men inte primärt in i den akademiska humanioran. Den kommer att påverkas. Men den kommer snarare att göra motstånd. Den lever mycket på sin institutionella prestige och den kommer den inte vilja lämna ifrån sig. Jag märker nämligen hur män (och ofta unga män) som söker sig bortom institutionerna för att omorientera sig i tillvaron och hitta en ny grund för manlig självständighet och självmedvetenhet i sitt tänkande hela tiden hänvisar till filosofi och mytologi. En av de mest trendkänsliga människor som finns i Sverige är Alexander Bard. Hur titulerar han sig idag? Han kallar sig filosof. Och han är filosof. Han är till och med så vitt jag kan bedöma en alltmer inflytelserik filosof. (Och man måste läsa hans böcker för att kunna bedöma hans betydelse.) Men vad kännetecknar Bards offentliga profil förutom att han blivit filosof? Jo att han tar kraftigt avstånd från vårt feminiserade pk-samhälle. Han och hans kompanjoner kartlägger och bygger upp vad de ser som en ny grund för ett samhälle där män och manlighet återigen kommer ha en roll att spela. Jag säger inte att han har rätt i alla sina analyser. Det är inte poängen här. Poängen är att han och andra visar vägen mot ett nytt sätt att bedriva humanistiska studier.

Häromdagen publicerade jag en intervju med Ernst Robert Almgren från sajten Maskulint om just män och manlighet. Gå in på Maskulint och se vad de skriver om den antika stoicismen. Modeller för en ny manlighet, modeller för manlig styrka och uthållighet finns i Antiken. Unga män som behöver vägledning, inspiration och styrka ska läsa, och kommer att läsa, Seneca och Marcus Aurelius. Lyssna också på Jordan Petersons föreläsningar eller läs hans enastående bok om de tolv livsreglerna. Det är ren humaniora. Psykologi, ja, men med referenser till litteratur, mytologi och filosofi. Och hela tiden med perspektivet att vi ska lära oss att bli människor, att vi ska bli starka, att vi med hjälp av vår samlade västerländska visdom ska förverkliga vår mänskliga potential. Det är ett stående inslag idag hos alla de självhjälpsgurus som finns för män på nätet och som predikar hur män ska bli starka och självständiga att de rekommenderar regelbunden läsning av lärorika böcker. Man ska läsa för att träna uppmärksamhet, för att komma ifrån nätets brus av fragmentarisk information, men också för att utbilda sig, för att skaffa kunskap. Samtidigt rekommenderar de nästan alltid sina adepter att inte läsa på college (om de är amerikaner). Man kan läsa själv idag. Youtube är det nya universitetet. Man kan hitta mentorer och läromästare i sammanhang som står fria från de traditionella institutionerna.

Och här kommer meningsfullheten att totalt slå ut den i sammanhanget ofta ganska meningslösa vetenskapligheten. De som tror att kunskap har ett egenvärde inom humanistiska studier kommer få fortsätta att ägna sig åt den kunskapen bäst de vill. Även kunskap måste nämligen vara meningsfull. Det är bara den kunskap som blir del av ett livsprojekt, som blir del av ett engagemang, av ett patos som får liv och får hjärtat att slå lite snabbare. (Det här är komplicerat ämne, men jag kan inte fördjupa det här: människan har också en förmåga att intressera sig för irrelevanta saker.)

Så visst kommer vår västerländska bildningstradition att leva vidare. Den kommer till och med att stärkas. Den kommer att vitaliseras. Och den kommer kanske till och med att räddas från de akademiska humanister som ofta inte har en aning om vad de ska göra med sin ibland ganska så meningslösa kunskap.

Richard Sörman