HITTAT PÅ NÄTET: Kriget mot Polen

Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, ledde Karl X Gustaf Sverige i krig mot Polen.

År 1654 blev Johan von Essen af Zellie (1611-1661) chef för Närke-Värmlands regemente. Hela regementet var i Pommern år 1655, då fientligheterna med Polen utbröt. Den 15 juli gick regementet över floden Netze i norra Polen.

Johan von Essen af Zellie följde senare med kungen på fälttåget till Danmark, vid intagandet av Frederiksodde samt vid tåget över Bält. Samma dag Roskildefreden slöts, den 26 februari 1658, beordrades han gå över till Skåne. Han blev där kommendant i Malmö.

I januari 1659 blev Johan von Essen befordrad till general (generalmajor) och kommenderad att med regementet ansluta sig till den svenska armén som belägrade Köpenhamn (Karl X Gustafs andra danska krig). Regementet deltog i belägringen av Köpenhamn fram till freden i maj 1660.

Om Karl X Gustafs krig mot Polen. Ur Nordisk familjebok:

Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han Sverige in i krig mot Polen. Hans anfall är i och för sig förklarligt. De polske Vasarna hade aldrig upphört att hota Sverige, och Polen var en gifven, om än hemlig, fiende. Denne fiende syntes visserligen maktlös; sedan flera år skakades Polen af det stora kosackupproret, kosackerna hade hyllat ryske tsaren och denne på våren 1654 infallit i Polen. Men just Polens hotande upplösning var också en fara för grannländerna, främst Sverige, och Kristinas regering hade stått beredd att gripa in. K. G. höll sig några månader af vaktande; när bud kommo, att ryssarna oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå svenska Livland, beslöt han, i slutet af 1654, att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen afsåg sålunda att göra upp räkningen med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Öst-Europas stora kris samt förekomma Ryssland. Men närmare tycks K. G. icke ha klargjort, hvad han ville vinna i Polen. När framgångarna till en början, hösten 1655, blefvo öfver förväntan storartade, lät han af polska magnater hylla sig som konung; en möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den svenska stormakten, liksom det varit på tal under Gustaf II Adolfs sista år. Efter några månader kom bakslaget, i Polen började en folkresning, och de, som hyllat K. G., afföllo. Då upptog han en annan tanke: att dela Polen med dess öfriga fiender. Olika delningsförslag aflöste hvarandra under året 1656. Gemensamt för demalla var, att Sveriges andel skulle omfatta ”sjökusten” och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna; därmed kommo förslagen att te sig som en fullbordan af Sveriges ”Östersjövälde”. Hvilken betydelse däri inlagts, är dock icke klart, och hela K. G:s polska krig fick på detta sätt prägeln af ett äfventyrligt företag, hvars vinst skulle rättas efter konjunkturerna.

Läs mer om Karl X Gustaf i Nordisk familjebok här

Redaktionen