HITTAT PÅ NÄTET: Diktaren Albert Ulrik Bååth föddes 13 juli 1853

Albert Ulrik Bååth föddes 13 juli 1853 i Malmö, blev doktor i Lund 1886, var 1875—79 lärare vid folkhögskolan Vilan, utnämndes 1891 till intendent vid Göteborgs museum och blev så småningom docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola. Han dog 3 augusti 1912.

Bååth gav ut diktsamlingarna Dikter (1879), Nya dikter (1881), Vid allfarväg (1884), På gröna stigar (1889), Svenska toner (1893), Ungmön från Antwerpen och andra dikter (1900) och Dikter i urval (1910); samt de större diktcyklerna Marit Vallkulla (1887) och Kärlekssagan på Björkeberga (1892).

Han skrev litterära och kulturella essäer under titlarna Nordiskt forntidslif (1890), Nordmannaskämt (1895), Nordmannamystik (1898) och Från faren tid (1910).

Bååth skrev redogörelser för de sagor som låg till grund för Wagners dramer och gjorde ett mycket stort antal översättningar från den fornisländska litteraturen och från Saxo Grammaticus.

I dikten ”Gustaf Vasas krona” (1893) kontemplerar poeten inför Gustaf Vasas krona i Uppsala Domkyrka:

GUSTAF VASAS KRONA

Där hvilar kung Göstas krona
bak nischens galler.
På gyllene silfverblecket
den bleka dagern faller.
Invid henne gnistrar från skatter ett sken,
från äkta guld och från ädelsten.

Där ligga spiror och kronor
med rika sirater.
Kung Göstas krona är fattig,
men minner om hjältedater:
hvar buckla, i tunna silfret du ser,
om kraft och om mödor en aning dig ger.

Den släta klenoden lyste
på ljusgula håren
i stormiga, stora tider,
då kungen var ung till åren.
På hjässan tryckte dess lätta metall,
tills grånade kungens saga blef all.

Ehvar jag i Sverige färdas
i sommartider,
en bild af den enkla kronan
så ofta förbi mig glider.
Jag ser hennes matta, gulbleka färg
i karga bygder, bland skogiga berg.

Jag ser den vid sjöarnas stränder,
vid blånande Siljan,
där fattiga folket sträfvar,
det folket med senfasta viljan:
se — tegar med kornaxens glesa ring
och upprödda stenarne rundt där omkring.

Det är konung Göstas krona
i Svea rike.
Hon minner om stora mödor
och segrande kraft utan like.
Väl saknar hon ädelstenarnes brand
men är dock en bild af mitt fädernesland.

Och därför vid synen jag drifves
mitt knä att böja
inför hennes flärdlösa rundel
och tyst där i andakt dröja.
Jag ödmjuk förnimmer den hugstora makt,
som fram genom tiderna Sverige bragt.

Läs fler dikter av Albert Ulrik Bååth här

Redaktionen