IDÉ OCH KULTUR Vår samtids mest lyckade härskarteknik är den som bestått i att anklaga immigrationskritiska svenskar för att vara rasister. Enligt Wikipedia syftar begreppet härskarteknik på ”olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.” Anklagelser om rasism har tystat människor som velat kritisera immigrationen. Anklagelser om rasism har stigmatiserat och fortsätter att stigmatisera seriösa debattörer och politiker. Även förment fritänkande opinionsbildare som stoltserar med sitt oberoende i förhållande till åsiktskorridorer fortsätter att försäkra sig om sina positioner i den politiska och intellektuella hierarkin genom att markera mot ”rasismen”.

Som immigrationskritisk nationalist börjar jag känna att jag inte bryr mig längre. Jag har nämligen svårt att se att mitt eller någon annans motstånd mot vår omfattande immigration skulle ha något med rasism att göra. Ämnet rasism känns inte ens relevant i sammanhanget. Jag skiter ärligt talat i rasism. Jag hatar inga människor på grund av deras hudfärg eller religion. Jag låter allt och alla finnas. Det finns människor som inte ser ut som jag. Jaha? Vem bryr sig? Må alla kulturer, folkslag och religioner leva i tusen och tusen år! Må Afrika blomstra! Må Mellanösterns folk få leva i fred och välstånd! Må världens alla kvinnor förgylla vår tillvaro med sin skönhet oberoende av vilken hudfärg de låter ana under sina tyger! Må starka och stolta män försvara sina länder och sina kulturer oberoende av vilken Gud de tillber! Leve mänskligheten i dess fascinerande mångfald!

Men jag vill kunna komma hem. Jag vill kunna komma hem till Sverige. Jag vill kunna komma hem till mitt Sverige och känna mig hemma. Det blev mitt öde att födas i ett nordiskt land med en vit befolkning som visat sig kapabel att bygga välstånd och demokrati. Vad ska jag göra åt det? Jag vill kunna komma hem i alla fall. Sverige är mitt hem. Det är mitt enda hem.

Jag vill kunna vila i den trygga förvissningen att Sveriges befolkning är lika lugn, tafatt, blyg och tråkig som den alltid har varit. Jag älskar det svenska lugnet. Jag vill omges av människor som talar mitt språk, som delar min bakgrund, min historia, min identitet, som välkomnar mig som en av sina egna, som ser mig som en naturlig del av något vi är tillsammans. Jag älskar mitt land. Jag älskar min kultur. Jag älskar mitt svenska folk.

Det handlar inte om att vi är bättre än andra. Vi behöver inte vara bättre än några andra. Jag bryr mig inte det minsta om huruvida vi är bättre eller sämre än andra: Vi behöver inte rättfärdiga vår existens. Det handlar om att jag, Richard Sörman, från Finspång i Östergötland, är tillräckligt sammansatt som människa, tillräckligt mänsklig i min mänskliga natur att jag behöver en plats på jorden som är mitt hem. Alla har inte fått det. Men vi svenskar har fått det, och det finns ingen som helst anledning att vi ska avhända oss den gåvan. Vi har ett hem. Vi hade ett hem. Ingen har rätt att ta det hemmet ifrån oss. Och jag kommer inte låta någon ta det ifrån mig. Inte utan motstånd. Aldrig!

Den debatt kring vår svenska immigration som har rasat i tidningar och på sociala medier i tio år (och längre) har i huvudsak kretsat kring en enda central fråga: Får Sverige vara svenskt? Allt som sagts om integration, brottslighet, gängkriminalitet, hedersvåld, skolresultat, identitetspolitik och nu senast om black lives matter-rörelsen har på olika sätt kretsat kring denna huvudsakliga men tyvärr så svårformulerade fråga. Det vore intressant att försöka kartlägga alla de strategier som debattörer på högersidan använt under de här tio åren för att kritisera invandringen utan att kritisera invandringen. I huvudsak har det handlat om att påpeka invandringens negativa effekter utan att klart och tydligt uttala att dessa effekter varit ett självklart och väntat resultat av en alldeles för omfattande immigration. Man har inte klarat av att kritisera immigrationen (undantag finns). Man har inte orkat. Det har varit för tungt att stå emot den härskarteknik som bestått i att kalla människor rasister. Ingen orkar vara rasist.

Men nu börjar saker hända. Allt har gått så långt ändå. Det spelar ingen roll längre. Vi hade förra sommaren en debatt om de demografiska förändringarna. Den här sommaren har debattörer på sociala medier allt tydligare börjat skriva att de helt enkelt vill känna sig hemma i sitt eget land. Och många av dem som debatterar utanför medias rampljus bryr sig inte längre om rasistepiteten. Vad finns det att förlora? Vem bryr sig längre?

För alla vi som vill se ett svenskt Sverige vet att det inte handlar om de andra. På sätt och vis gjorde det aldrig det. De andra får finnas hur mycket de vill. Vi önskar dem inget ont. Men vi vill också finnas. Vi vill också ha ett hemland. Och om det här ska vara vårt hemland måste vi även fortsättningsvis få sätta vår prägel på detta land. Vi vill helt enkelt att Sverige ska vara svenskt. Är det så farligt? Är vi så hemska? Är det inte ganska naturligt? Alla som bor i Sverige behöver inte ha svenskt ursprung, men landet ska naturligtvis präglas av en stark svensk majoritetskultur.

Vi vill kunna komma hem.

Fotografi av artikelförfattaren.