Som så många andra plågas jag inte bara av polismordet på George Floyd utan även av de åtföljande reaktionerna i form av sanslöst våld och omfattande skadegörelse i samband med kravaller i åtskilliga städer i flera länder. Hur ska man förstå dessa raseriutbrott?

Det handlar inte om en ensam brottslig gärning av en möjligen rasistiskt lagd polisman i Minneapolis. Det handlar inte om protester mot amerikansk polisbrutalitet i allmänhet (även om detta kunde vara begripligt). Amerikansk polis är för övrigt offer för samma brutalitet som den själv utövar. Enligt Wall Street Journal är det 18,5 gånger mer sannolikt att en polis dödas av en svart man än att polisen dödar en obeväpnad svart man. Det är ej heller så att vita poliser dödar fler svarta människor än vad svarta poliser gör. En undersökning avseende år 2015 som publicerats i vetenskapsjournalen PNAS konstaterade att ”det inte är mer sannolikt att vita poliser skjuter civila som tillhör minoriteter än att icke-vita poliser gör det”.

Jag tror det handlar om något helt annat, nämligen en explosiv kombination av å ena sidan en djupt känd bitterhet hos stora delar av de amerikanska minoriteterna som riktas mot allt i livet som de anser djävlas med dem vilket personifieras av vita människor och å den andra sidan en bottenlös självkritik på gränsen till självhat hos en försvarlig andel av den vita majoritetsbefolkningen, kanske särskilt hos unga människor och då främst kvinnor. Dessa två kompletterande åsiktsriktningar förenas under det gemensamma paraplyet Black Lives Matter, en som det verkar extremistisk organisation. (Se Johan Westerholms redogörelse här.)

En för västerlandet helt ny reaktion är att representanter för det kritiserade vita etablissemanget böjer knä för demonstranterna. Här ses demokratiska politiker i den amerikanska kongressen knäböja i åtta minuter och 48 sekunder, en anspelning på George Floyds dödskamp. Knäböjningarna betyder antagligen detsamma som när en hund blottar strupen – utom för de demokratiska amerikanska kongresspersonerna som troligen menar att folk inte ska rösta på Trump – nämligen underkastelse.

Kontrahenterna är alltså dels ett etablissemang som på något vis kommit att betyda vita människor som skäms och underkastar sig, dels en grupp minoriteter under ledning av militanta svarta som drivs av ett outsläckligt ressentiment mot samhället och de vita. I sitt hat tycks den senare gruppen inte vara så petnoga med att exakt definiera sin fiende; till exempel kan de plundra även butiker som tillhör andra minoriteter.

Själv tycker jag att hela föreställningen är rubbad. I varje fall har moderna vita svenskar inget människoförtryck att skämmas över. Vi gör allt för att hjälpa åtminstone de lokala minoriteterna. Jag har svårt att anse något annat än att de svenska minoriteterna borde vara tacksamma över den fina behandling Sverige består dem med.

Men vad jag tycker spelar inte så stor roll. Det viktiga är hur det här rollspelet mellan de skamsna och de rasande kommer att gestalta sig. De skamsna kommer att vilja göra mer för de rasande ty de anser (alltså till skillnad från mig) att de rasande har fog för sitt ressentiment. Till exempel har det i USA föreslagits att polisen ska läggas ned eller åtminstone berövas en del av sin budget och sin materiel. Den stora frågan är om de rasande kommer att låta sig bevekas av ens de generösaste eftergifter.

Man kunde naturligtvis tänka sig att raseriet skulle omvandlas till erkännsam uppskattning över den vite mannens eventuella undfallenhet och de rasande låta sig nöjas med det och därför, om vi tar Sverige, slutar med sin gängbrottslighet och i stället beflitar sig med läxorna för att gå ut skolan med bästa betyg i syfte att assimilera sig till det svenska.

Men jag tror inte att den reaktionen är särskilt sannolik. Ressentimentet kan inte mutas bort. Om det hade hjälpt med mutor så hade hätskheten redan lagt sig. Jag tror snarare att eftergifter till de protesterande skulle uppmuntra dem till nya tumult. Om man får god utdelning på sina ansträngningar så sporras man att öka dem.

Det som ger bränsle åt de rasandes ressentiment är nog insikten att motståndarna, de vita, på det hela taget lyckas tjäna pengar och ordna sina liv. Skötsamhet anses av de rasande för ett outhärdligt vitt privilegium. De bittra känner sig därför eftersatta och förtryckta och berättigade till kompensation.