För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.

Jag fäste mig vid att såväl journalistik som reklamannonserna speglade allt som är motsatsen till det som vi får oss till livs idag. Dåtidens veckopress förmedlade i stort sett bilden av ett folk där stor etnisk homogenitet, klara könsroller och en orubblig framtidstro gällde; allt grundat på den rent reflexmässiga inställningen att vi levde i det bästa av alla världar.

De etniska skärmytslingar som förekom på femtiotalet gällde nästan bara zigenare (som man sade då) och finländare. Sommaren 1957 hade den svenska veckotidningen Se en ledare med rubriken ”En finne igen”. Innebörden var att vi borde akta oss för att fälla generella omdömen om hela finska folket eftersom finnarna i Sverige inte var mer kriminella än andra, men ofta uppfattades så. Trots artikelns försonande tonläge väckte den en livlig debatt i Finland med ”det argaste angrepp mot svensk opinion som setts på länge i finsk press”. Detta enligt Se:s finländske skribent Kai Brunila när tidningen sammanfattade finsk medias upprördhet under rubriken ”Varför vi drar kniv mot svenskarna!”.

Upphovet till presskriget mellan Finland och Sverige var den så kallade ”Storforsaffären”, vilken lite raljant uttryckt var ett slags svensk-finsk Black Lives Matter-historia, där en finländare anhölls för ett dråp som en svensk var skyldig till. Finsk press skrev att orsaken till att en finländare anklagades ”torde vara det ömsesidiga hat som odlats under sekler” och att ”samma människor som hade krävt att finländaren skulle hängas tycker nu synd om den svenska pojken, som har att vänta tio års straffarbete.”

Kai Brunila understryker att även majoriteten av de mest ”finska finnarna” reagerar mot ”sina landsmäns ofta rätt vildsinta framfart i väster”. Ett exempel som lyfts fram är ”en stockholmsk vaktmästare som hade blivit nedslagen av några finska ligister med påföljden att han hade blivit totalförlamad och var tvungen att sälja alla sina ägodelar för att betala sjukhusvistelsen.” När detta rapporterades i finsk press startades en insamling till mannen som gav över 7 000 kronor och där bland andra president Kekkonen var bidragsgivare.

Brunila hävdar att Sverige är en mer högtstående nation än Finland. Sverige har som förmyndarnation skapat ett komplex hos finländarna, som dessa inte vill tillstå, menar han. Detta sägs även gälla, fast i mindre utsträckning, för norrmännen. Men finnarna har det svårt med språket och det är en orsak till att en del svenskar ser dem som paria, vilket kan vara förståeligt eftersom det samtidigt medföljer en del kriminella element vid en sådan arbetslöshetsutvandring som den som gick från Finland till Sverige.

Dessa två fall av manligt övervåld parat med dåtidens invandrarproblematik rapporterades i de båda ländernas medier. Dåtida medias hantering står i bjärt kontrast till hur journalistkåren agerar idag, där utrikes (till stor del utomeuropeiskt) föddas brottslighet förtigs, trots att de enligt Brå vid skälig misstanke om våldsbrott och våldtäkt har en betydande överrepresentation jämfört med svenskarna.

Så gott som aldrig får nyhetskonsumenten ett reportage med en konkret och personlig fallbeskrivning med information om förövaren har utrikes bakgrund och offret är svensk(a). Vad jag vet har inte media heller rapporterat om Det Goda Samhällets stora undersökning från förra sommaren. Där visade senaste data från Brå (2013-2017) att en merpart av dem som är brottsmisstänkta har utländsk bakgrund. För första gången dokumenterades ett trendbrott som visade att den största överrepresentationen fanns hos andra generationens invandrare.

Att kontrasten i nyhetsrapporteringen jämfört med idag inte kan bli större, beror på ett sedan årtionden vedertaget narrativ där invandrare regelmässigt placeras i offerrollen för majoritetsbefolkningens påstådda rasism. Svensk media på femtiotalet var däremot inte ute efter att spåra upp främlingsfientlighet hos sitt eget folk eller stämpla dem som framhöll att svenska värderingar skulle gälla, som lidande av allahanda fobier. Vithetsnorm var naturligtvis ett okänt begrepp som låg cirka 50 år framåt i tiden. Förklaringar om ökad anmälningsbenägenhet, socio-ekonomiska faktorer eller strukturell rasism lyste med sin frånvaro. Språket byggde istället på ett rakt tilltal till läsaren, inte på att uppfostra eller omskola folket till rätt värdegrund.

På den tiden höll journalisterna majoriteten av sitt eget folk bakom ryggen. Agendajournalist var ett ord som inte var uppfunnet. Man sökte inte påhittade, postmoderna makthierarkier utan antog mellan raderna att det alltid varit kärvt att komma till ett nytt land där man inte behärskade språket. Istället fanns där en försonande ton, trots ilskan mellan de svenska och finska journalisterna, som när Kai Brunila i en svensk tidning kunde avsluta med att skriva att det ledsammaste av allt är ”det finns alltför många svenskar som är finn-hatare och ännu fler finnar som är svensk-hatare.”