Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.

Den reguljära dominerande ortodoxin i Sverige är PK-ismen. Jag ger ett exempel. Enligt PK-ismen är kvinnor förtryckta av män i enlighet med en könsmaktsordning. Om en man och en kvinna köper respektive säljer sex kan transaktionen enligt ortodoxin aldrig betraktas som en normal kommersiell överenskommelse. Ortodoxin intalar oss att kvinnan definitionsmässigt har utsatts för förtryck eftersom världen är konstruerad på det sättet. Därför föreslår regeringen att sexsäljaren alltid ska vara straffri medan köparen alltid ska få fängelsestraff. (Om motsvarande ska gälla när äldre kvinnor köper sex av yngre män, vilket lär förekomma, vet jag inte men PK-ismen hittar nog en lösning på detta kniviga juridiskfilosofiska dilemma.)

Poängen är att det inte erkänns någon verklighet utanför ortodoxin. Det kan inte existera några individuella fall som avviker från den normstyrda bedömningen. Dogmerna, inte verkligheten, skapar våra synsätt, våra lagar, våra samhällstolkningar.

Denna ordning skapar ett visst lugn eftersom den som har lärt sig den PK-istiska tolkningen av världen aldrig behöver tveka om vad han ska tycka och vem han ska fördöma. Till exempel vet han redan på förhand, oavsett vad jag skriver, att mina texter är klandervärda. Han behöver inte ens läsa dem. Det räcker med att han förfasar sig.

Den stränga PK-ortodoxin stabiliserar Sverige ungefär som den sovjetiska kommunistideologin möjliggjorde en enhetlig tolkning dit alla kunde fly och därmed sätta sig i säkerhet om de av misstag på egen hand observerat en verklighet som motsade ortodoxin. Ortodoxin är en trygg och väldig borg. Även kyrkan har genom historien fungerat på samma sätt. Om man tyckte som prästerna, vad man än ansåg sig ha observerat i verkligheten, så löpte man ingen risk att exkommuniceras. Genom denna mekanism har politikerväldet lyckats skaffa sig absolution för sin huvudlösa invandringspolitik. Ortodoxin stämplade eventuella motståndare till den politiken som onda kättare och därmed var motståndet undergrävt. När Stalin skällde alla som inte gillade jordbrukets kollektivisering för folkfientliga kulaker tappade bönderna kraften att försvara sin jord.

I coronafrågor kastas denna stabila ordning över ända. I coronafrågor finns nämligen ingen ortodoxi. Ingen vet någonting. Hur man än rådbråkar PK-ideologin står den renons på facit vad gäller covid-19. Det är typiskt att regeringen under värsta pandemi smiter från varje rimlig virusrelaterad fråga (socialminister Hallengren) eller helt byter ämne och föreslår borttagande av böterna från straffskalan för sexköp så att alla sexköpande män ska få fängelse (justitie- och migrationsminister Johansson) allt medan folket utlovas stora bidrag som det själv ska betala (finansminister Andersson). Jag kan inte tolka dessa reaktioner från högsta ort annat än som en sorts flykt. På coronats slagfält står statsråden nakna och utan skydd eftersom det inte finns ett etablerat system av trossatser som omedelbart och med auktoritet slår fast vad som är rätt och fel, gott och ont. Därför flyr landets ledare in på ett territorium där regelverket är väl etablerat sedan tidigare och de tryggt kan ta sig fram utan att behöva fundera över något slags verklighet.

Våra ledare retirerar för att slippa riskera att blotta sig genom att inta positioner som de inte på förhand vet kommer att anses korrekta – så som ju ledare borde göra när det är på allvar, till exempel under krig och pandemier. I frånvaro av ortodoxi öppnas coronaslagfältet för vad slags observationer och uppfattningar som helst.

Fram till för några veckor sedan tydde sig svenska folket till statsepidemiologens ledarskap ty även om det inte av hans orakeldunkla uttalanden gick att förstå hur han tänkte så hade han ändå den ortodoxa PK-ismens indirekta beskydd. Visserligen hade PK-ismen ingen uppfattning i coronafrågan men Folkhälsomyndigheten – i kraft av statligt verk – ingick ändå i PK-ismens upphöjda trollkrets och åtnjöt därför ett slags helig smörjelse. Genom sin respektfulla undfallenhet inför statsepidemiologens utlåtanden stänkte politikerna alltmer helig olja på Folkhälsomyndigheten och dess skenheligt lismande broder MSB.

Nu är den disciplinerande PK-katten emellertid borta från det debattens slagfält där den svenska coronapolitiken avhandlas. Det finns ingen ortodoxi. Alla råttor får dansa. De tre senaste statsepidemiologerna ifrågasätter varandra. Den norska motsvarigheten avhånar den svenska coronapolitiken. Till och med den normalt så inställsamma statstelevisionen ställer näst intill kritiska frågor till socialministern om varför hon aldrig lyckas uppfylla sina gamla löften om testning. På motsvarande sätt gör statstelevisionen narr av olika coronamodellerare vars prognoser aldrig tycks komma i närheten av att slå in.

Jag tror det är många svenskar som med skadeglädje betraktar villervallan. Det känns bra när gamla förljugna ortodoxier utmanas av en bångstyrig verklighet medan folket sitter på parkett och betraktar skådespelet. Det känns bra att se kejsaren naken.

Om sakfrågan inte vore så bekymmersam skulle man kanske haft anledning att känna sig upplivad.