I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat. De svar som kom upp på resultatens första sida omfattar tagande av ansvar för barn och ungas psykiska hälsa, för byggandet, för våra barnbarn, för att ställa om till en fossilfri stad, för våra medmänniskor, för att minska smittspridningen, för nyanlända i Nynäshamns kommun som inte går före i bostadskön, för våra barn samt för vårt gemensamma hem.

Svaren från Google bekräftar intrycket av att det läggs stor vikt på att framhäva ansvarstagande i olika sammanhang. Ett personligt eller kollektivt ansvarstagande, beroende på hur ”vi” tolkas. En annan aspekt hos detta ansvarstagande är ett ”måste”, inte ett ”bör”, även om det inte ligger något tvång bakom uppmaningen.

Jag själv – och förmodligen många andra med mig – har inte kunnat låta bli att uppmärksamma det genom åren ökande antalet uppmaningar till ansvarstagande. På sistone har de accelererat, så att uppmaningarna blivit vardagsmat.

Det bör dock inte uppfattas som att ansvarstagandet i sig ökat i samma takt, eller ökat överhuvudtaget, vilket har fått mig att ställa frågan vad som ligger bakom alla dessa uppmaningar till ansvarstagande.

När man går tillbaka i tiden kan man konstatera att det är klent beställt med skriftliga belägg för ett självpåtaget ansvar, vilket är helt naturligt om man inte har något att vinna på det. När någon under antiken och även senare blivit ålagd från högre makt att utföra en sak, då hade vederbörande fått ta på sig ett onus, en last eller börda. Enda sättet att utan risk befria sig från bördan var att utföra det som en blivit ålagd, eller att rebellera.

Antikens latin känner inte till ordet responsibilitas. Det dyker först upp i medeltidens kyrkolatin och har bland annat gett upphov till franskans responsabilité och engelskans responsibility. Däremot finns det gott om antika belägg för motsvarande verb respondere, att svara, som i sin tur är en utveckling av spondere med den ursprungliga betydelsen ”att utföra ett religiöst offer”, såsom en trolovning i samband med en religiös ceremoni (därav eng. spouse).

Vårt uttryck ”att ta ansvar” (tyskans Verantwortung übernehmen) har en helt annan bakgrund. Konsolideringen av frankernas kungadöme i Gallien och Rhenområdet, samt dess expansion öster- och söderut, födde en struktur där härskaren kom att förlita sig på vasaller för förvaltningen av sitt stora rike. Feodalväsendet byggde på en personlig relation mellan kungen och vasallerna, som gavs ansvaret för skötseln av de förläningar de fått sig tilldelade (Lehen, därav svenskans län).

De kungliga vasallerna fungerade i sin tur som länsherrar för lokala vasaller. ”Att ta ansvar” innebar att vasallen hade att stå länsherren till svars för förläningens skötsel och den obligatoriska krigstjänsten (Heerfolge). Å andra sidan åtog sig länsherren ansvaret att bistå vasallen i trångmål. Ansvaret var således inget självpåtaget ansvar utan ett ömsesidigt ansvar två personer emellan.

Om vasallen inte tog sitt ansvar, utan bröt mot villkoren för förläningen – i synnerhet trohetseden mot länsherren – var rätten till förläningen förverkad.

Som bekant utgår idag makten från folket. Dagens röstberättigade medborgare kan därför sägas motsvara medeltidens härskare medan politikerna motsvarar vasallerna, som vart fjärde år får stå till svars för hur de förvaltat sitt uppdrag.

Demokratins traditionella mekanism med ansvarsgivande och ansvarstagande håller dock på att sluta fungera som tänkt, inte minst genom att nutidens vasaller lagt beslag på media. I stort sett händer ingenting när politiker idag underlåter att ta sitt ansvar. Man kan skönja en parallell till hur vasallerna under medeltidens lopp, genom svaga regenters tillkortakommanden, tillskansat sig makten och bildat en ärftlig överklass, adeln, med hjälp av kyrkans mediala dominans som kungamakten inte rådde på. På liknande sätt håller dagens politiska etablissemang på att göra sig oberoende av sina uppdragsgivare.

Att den härskande makten kan ställas till svars vart fjärde år för brist på ansvarstagande ändrar knappast något härvidlag. Makten har låtit ansvaret falla mellan stolarna eller låtit det bollas mellan styrda aktörer på myndighetsnivå. Ansvaret ligger inte längre hos någon bestämd person eller grupp av personer, eller ens hos något enskilt parti och inte ens hos regeringen. Ansvaret har så att säga förflyktigat sig, löst upp sig i luften.

Med andra ord framstår devisen ”Vi måste ta ansvar” som ett finurligt sätt för den nya adeln att dölja att den avhänt sig sitt personliga ansvar utan att för den skull gå miste om förläningen. Det visar coronakrisen med all tydlighet, vilket får mig att osökt tänka på Karl XI:s reduktioner.

Gerhard Miksche är föredetting i olika sammanhang, numera samhällskritiker på halvtid.

BILD: Roland svär trohetseden till Karl den Store samtidigt som kungen överlämnar till en av Rolands drabanter ett svärd som tecken för rätten att utöva makt i kungens namn. Ur stadgarna av L’ordre du Nœud (Knutens orden), en 1352 av kung Ludvig I av Neapel grundad orden.