Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.

För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.

Sammanfattningsvis har jag antagit att den svenska coronapolitiken bestått av ett mål och två restriktioner. Men detta antagande är bara en hypotes som uppstått i min hjärna (och säkert även i många andras). Hypoteser måste prövas mot verkligheten och vid den prövningen faller just den här hypotesen platt till marken.

För det första förnekar Folkhälsomyndigheten att flockimmunitet varit syftet. För det andra har det inte gjorts något särskilt för att skydda de sårbara äldre. Det som faktiskt gjorts tycks snarare ha haft motsatt effekt, till exempel beslut att personalen inte ska testas och interneras vid påträffad smitta och ej heller förses med utrustning till brukarnas skydd. Huruvida något gjorts för att förhindra överbelastning av sjukvården är oklart. Det är inte ens säkert att myndigheterna har verktyg att styra smittspridningen. Nedstängningar och rekommendationer om social distansering har dålig träffsäkerhet och dessutom eventuellt förödande biverkningar. Att svensk sjukvård klarat sig någorlunda verkar mest bero på att den normala hälsovården lagts på is.
Min slutsats blev att Sverige inte har någon coronapolitik. Mina läkarvänner tycktes instämma. Samtidigt har Sverige något slags praxis som kan misstas för politik, inflikade en av dem, till exempel de dagligen återkommande presskonferenserna där myndighetsrepresentanter redovisas sådant som antalet döda sedan gårdagen och vilka betydelsefulla möten och sammanträden de genomfört. Sådant kan se ut som något planmässigt och genomtänkt. Jag undrar hur det går till när de fattar beslut om inriktning och planer hos myndigheterna, fortsatte han.

Det är faktiskt en synnerligen relevant fråga. Har Folkhälsomyndigheten ingående diskuterat huruvida föreställningen om en möjlig flockimmunitet är tillämplig på coronat? Satt tjänstemännen och hade brain storm om hur de skulle skydda de äldre från smittan? Gjorde de en plan för som klubbades i myndighetens styrelse? Går i så fall att beställa ut den handlingsplanen?

Jag borde veta hur det går till i byråkratier eftersom jag själv arbetat åtta år som tjänsteman i ett statligt verk. Jag rannsakade mitt minne på jakt efter tillfällen när svåra avvägningar måste göras och vägval måste ske i osäkra situationer. Jag kunde inte komma på några sådana situationer. Inom byråkratin råder en annan ordning. Om osäkerhet uppträder går man till högre instans för beslut. Det kan vara en chef som eventuellt rådfrågar en högre chef som möjligen begär ett beslut av generaldirektören som kanske drar ärendet till den politiska nivån för avgörande.

Denna tågordning är enligt regelboken för statliga verk och myndigheter. Det är så det ska gå till. Men hur vet byråkraterna att de beslutar rätt? frågade läkaren. Hur ska cheferna eller i sista hand politikerna kunna veta om flockimmunitetsteorin är tillämplig på covid-19? Det där låter så avlägset från professionellt beteende som det bara går!

Jag tror inte att socialminister Lena Hallengren aspirerar på Nobelpriset i medicin, sa jag. Hon har haft andra mål än att säkerställa att det faktiskt fanns en genomtänkt plan för bekämpning av eventuella pandemier. Det är bara att läsa regleringsbrevet för Folkhälsomyndigheten. Instruktionen handlar mest om politiskt korrekta angelägenheter såsom spelberoende, allas lika sexuella rättigheter och dopningsförebyggande arbete. Min gissning är att det aldrig funnits någon plan och att det som världen betraktar som den svenska coronastrategin bara är ett uttryck för att myndigheterna ställer upp svenska flaggor och tar dagen som den kommer.