Den konservative skribenten David Ideström skrev nyligen en bra artikel om hur vi kan återuppliva det konstruktiva samtalet mellan de politiska lägren. Med tre enkla punkter kan man finna gemensamma kontaktytor, bibehålla ömsesidig respekt, och förhoppningsvis uppnå en bättre förståelse för respektive ståndpunkt.

Jag kan själv intyga att det fungerar. En av mina bästa vänner är hopplöst vänsterbliven, och jag för min del är en sån där otäck dödsknarkarnazist som röstat på SD de senaste valen efter 20 år som ”gammelmoderat”. Ändå kan vi ha väldigt roligt medan vi tar en öl och utväxlar verbala rallarsvingar med varandra, och när dammet lagt sig tror jag båda fått sig både ett och annat att grunna på i flera dagar efteråt.

Problemet är att långt ifrån alla på vänsterkanten fungerar så. Min egen, högst subjektiva uppfattning är att många på vänsterkanten inte ens kan tänka sig att vi till höger tycker som vi gör av någon annan anledning än att vi på något vis tilldelats en defekt hjärna och medföljande svart hjärta.

Enda orsaken till att vi inte vill släppa in en miljon unga afrikanska analfabeter om året är att vi hatar åsynen av andra hudfärger än vitt i kön på ICA. Vi kör så stor bil vi kan få tag i och tar gärna omvägar till jobbet för att släppa ut så mycket CO2 som möjligt. Och självklart anser vi att kvinnor ska förtryckas och helst fråntas rösträtten; någon annan förklaringmodell till varför vi inte okritiskt hyllar menskonst i tunnelbanan finns inte.

Löjliga överdrifter? Fråga den första överviktiga unga dam med blått hår, tjocka glasögon och 12 näsringar du ser på stan, men var beredd att ducka snabbt.

Problemet med Ideströms artikel är alltså inte att han har fel i sak. Tvärtom, det är precis så man måste lägga upp det hela om man ska kunna bryta olika åsikter mot varandra utan att förstöra den goda relationen människor emellan. Men det fungerar bara om båda parter är ärligt intresserade av en konstruktiv debatt.

Med risk att framstå som den skamlösa högerbuffel jag är vill jag påstå att det primära rättesnöret för högern är objektiva, hårda fakta,
medan vänsterns trumfkort är idén att precis allt i världen är mjukt och formbart efter det omedelbara behovet. Vi har ett automatiskt underläge eftersom våra argument är begränsade av verkligheten, medan motparten kan påstå vad som helst eftersom det inte finns någon ”sanning”.

Intressant nog visar forskningen att jag inte är helt ute och cyklar. Ivar Arpi skrev om fenomenet för fem år sedan. Högern håller inte med vänstern, men anser den förvirrade och låter den hållas i förhoppning att den ska nyktra till med tiden. Vänstern ser högern som ren, oförblommerad ondska som måste förintas om någon form av godhet och rättvisa (företrädelsevis deras version) ska kunna existera.

Hur resonerar du med en sådan motpart? Svaret är: Det gör man inte. Vi som följer amerikansk politik har hjälplöst bevittnat hur högern gått på pumpen igen och igen, eftersom de klamrat sig fast vid principer om god sed och anständighet medan motparten nästan gjort dygd av att ta till skamgrepp. Hur vinner man en boxningsmatch om motståndaren har hästskor i båda handskarna och domaren (media) är öppet partisk?

Det var först när Trump äntrade scenen som den förvånade vänstern plötsligt började få tillbaka med samma mynt. Det är inte vackert, men tyvärr nödvändigt för att bryta det långsamt dödande strypgreppet. Först när båda sidor stångat sig trötta kan förhoppningsvis en ny generation kliva fram och börja samtala som normalt funtade vuxna igen.

På hemmaplan verkar det som att vi får fortsätta vänta på vår Trump, men inget hindrar privata samtal människor emellan. Ideström beskriver helt rätt strategi, men var noga med vem du slår dig i slang med; att försöka samtala civiliserat med någon som enbart ser dig som en fiende att besegras är både dödfött och nedslående.

Bengt Dhover jobbar inom finans och oroar sig för sina stadigt vuxnare barns framtid.