BITTE ASSARMO: Folkparken – så började det och så gick det sen

Jag fick en fråga om texten jag skrev om Folkets Park i Karlskoga. Vad hände med parkområdet efter branden? Det fick mig att fundera och jag bestämde mig för att börja luska lite. Visserligen besöker jag fortfarande Karlskoga när jag har möjlighet men jag har faktiskt inte själv sett efter hur det ser ut i den en gång så vackra folkparken. De första åren kändes det för sorgligt och sen glömde jag helt enkelt bort det. Fram tills nu.

Frågan fick mig också att fundera på folkparken som bärare av det svenska kulturarvet. För folkparken, sådan som vi känner den, är faktiskt en svensk företeelse. Och för oss som växte upp i landsorten har folkparken haft en enorm betydelse på många olika plan.

Allmänna parker och platser, där mer välbeställda samhällsgrupper kunde roa sig, fanns långt innan de svenska folkparkerna började växa fram. Sveriges äldsta folkpark, Krokbornsparken i Hällefors, grundades faktiskt av ortens brukspatron redan 1796, ett bra tag innan folkrörelsernas tid.

Men det var i folkrörelsernas tid, i slutet av 1800-talet, som något hände – något som skapade folkparken så som vi känner den. Arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen – alla dessa organisationer samlade allt fler medlemmar och engagemanget var stort, även för medlemmarnas fritid. Olika typer av ordenshus (samlingslokaler för nykterhetsföreningar) och folkets hus (arbetarrörelsens motsvarighet) växte fram och med dem lyftes idén om att anlägga större mötesplatser i form av nöjesparker.

1891 anlade arbetarrörelsen sin första folkpark – av en tidigare privatägd park skapade de Folkets Park i Malmö. Under 1900-talets första hälft växte sedan folkparkerna fram över hela Sverige, i städer såväl som på landsbygden. De drevs ofta av arbetarorganisationer, till stor del på ideell basis, men det var inte ovanligt att industriägare och andra aktörer i samhället bidrog till verksamheten.  

Redan tidigt bildades samorganisationen Folkets Parkers Centralorganisation, och i mitten av 1950-talet var merparten av de drygt 250 svenska folkparkerna medlemmar. Och folkparkerna sjöd av liv. Det bjöds på dans, musikframträdanden och till och med teater – folkparksteatern blev ett begrepp, och den erbjöd inte bara buskis och folklustspel utan också mer seriös dramatik.

Mången svensk har träffat sin käraste i folkparken. Så även mina föräldrar, närmare bestämt den 21 augusti 1948. Det var pappas födelsedag och för att fira hade han och en kompis åkt till Kristinehamn, där de så kallade Nöjesdagarna pågick i Folkets park. Och där, någonstans mitt emellan tombolan och dansbanan, mötte han kvinnan i sitt liv.

– Jag såg henne stå där och bara visste, sa han när jag en gång frågade om hur de möttes. Och mamma sa precis samma sak.

Det låter som en överdrivet sockersöt Hollywoodfilm, men det var faktiskt verklighet den där augustikvällen i Folkets Park 1948, då den 22-årige krutbruksarbetaren från Karlskoga mötte den 20-åriga småbrukardottern från Kristinehamn. Drygt tre år senare gifte de sig och levde lyckliga tills döden skilde dem åt. Och även när de blev äldre kunde jag alltid se framför mig hur de träffades den där kvällen – och hur de bara visste…

Hur gick det då med folkparksområdet i Karlskoga? Det är fortfarande obebyggt, och gräs och ängsblommor har tagit över området där dansbana och scen en gång låg. Men glädjande nog används området fortfarande som nöjespark då och då på somrarna, inte bara för nostalgiska bilträffar och liknande, utan faktiskt för olika typer av uppträdanden. Under flera år anordnades till och med en musikfestival på parkområdet, med band som lockade publik från både när och fjärran. Så kanske vågar jag drista mig att säga att Karlskoga Folkets Park fortfarande lever kvar, om än i en annan form.

Bitte Assarmo