IDÉ OCH KULTUR Det heter att kulturen ska utmana och provocera. Den ska granska både makt och moral. Men gör den det? Har inte kulturen blivit maktens lydiga bandhund? Vilka konstnärer utmanar idag på allvar våra mest heliga trossatser om kön, makt och identitet? Vilka kulturutövare problematiserar exempelvis det förbud vi ålagts att hävda vår särart och existens? Klarar våra författare och konstnärer ens av att tänka utanför den dominerande politikens ideologiska tvångströjor?

Det sägs ofta att kulturen ska utmana våra invanda föreställningar. Kulturen ska beröra och uppröra, den ska ifrågasätta och provocera. I våra nationella kulturpolitiska mål talas det om yttrandefriheten som själva grunden för all kultur: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

Men så bra! Då är det väl bara att köra på! Kära herrar och fruar konstnärer och kulturutövare av alla de slag! Ge oss en kultur som ifrågasätter vår tids heliga sanningar!

Behöver vi exempelvis mer av konst och kultur som vänder sig mot en påstådd patriarkal hegemoni? Om vi vill att konsten ska springa maktens ärenden blir svaret ja. Annars inte. Vad vi behöver är en kultur som ifrågasätter hela idén om en patriarkal hegemoni. Vi behöver en kultur som ger röst åt den frustration som män känner inför de krav som hela tiden kommer på underkastelse inför vad som ibland faktiskt framstår som ett verkligt existerande matriarkat.

Vi behöver alltså en kultur som vågar visa fram det verkligt förbjudna, en konst som gestaltar det som politiker och myndighetsutövare förnekar och smusslar undan. Vi behöver en kultur som påvisar värdet av manlig egenkraft, en konst som lär oss hur män kan försvara sin värld, sina kvinnor, sitt land. Och jag vill inte veta av att män framställs som offer. Män är inte ännu en grupp i samhället vi måste ta hand om. Män ska resa sig upp av egen kraft, de ska själva definiera sitt varande och sin mening (precis som kvinnor ska få göra). Konsten ska göra det manliga vackert och starkt. Den ska befria svensk manlighet från femininismens aktuella hegemoni. Kön och makt måste få diskuteras. På riktigt.

Men kulturen måste också få utmana allt det som makten predikar om vår identitet. Svensk- och bildläraren ”Jessica” skriver på förstelärarbloggen på Lärarförbundets hemsida med anledning av ett undervisningsprojekt kring samtidskonst: ”Konsten och dess värld skapar naturliga ingångar och möjligheter till att uppmärksamma och diskutera bland annat identitet, tillhörighet, miljö, etnicitet, strukturer, beteende och normer.”

”Identitet” och ”tillhörighet”… Ja här finns verkligen gott om tvångstankar och bortträngningar i vårt samtida Sverige som konsten behöver visualisera. Jag skulle till och med säga att det finns ett skriande behov i svensk samtida kultur att undersöka vilka maktstrukturer som ligger bakom nedvärderandet av vår svenska identitet och vår nationella tillhörighet. Vem har lurat på oss den vansinniga idén att den som tagit sig in illegalt i Sverige är lika svensk som den som bott här hela sitt liv? Och det här med ”strukturer, beteenden och normer”… Det är väl just det som konsten ska gestalta: de oskrivna lagarna, de osynliga strukturerna, de tvingande normerna. Hur skolas våra ungdomar in i maktens tänkande? Hur fungerar det med lagar, strukturer och normer när barnen omedvetet internaliserar den moraliserande diskurs som skolpolitiker formulerar och som lärarna sedan reproducerar? Allt detta borde konsten undersöka om den verkligen vill utmana och göra motstånd.

—

Nu blev det kanske lite otydligt här med stänk av ironi och en hel del allvar på samma gång. Vad jag vill säga är att om det nu är så att konst och kultur ska utmana och ifrågasätta sin samtid – vilket kulturvänstern så gärna framhåller – är det ändå märkligt hur lite av det som faktiskt sker. Varför lever inte kulturutövarna upp till sina vackra ambitioner och ifrågasätter de ideologiska perspektiv som i realiteten sätter sin prägel på vår offentlighet? Jag undrar ibland om konstutövare och intellektuella ens förstår i vilken utsträckning många av dem står och mimar i kör till maktens påbud. Och då menar jag inte bara den synliga makt över politik och pengar som fördelar bidrag till kulturen utan även den mer subtila makt som förklarar vad som är rätt och fel för barnen i skolan eller som sätter tonen i kulturdebatten. En viss diskussion kring kulturvärldens likformighet har kommit igång. Stina Oscarsson är en av få kulturjournalister inom mainstream-media som börjat problematisera kulturvärldens likriktade politisering. Men när det gäller den rena kulturproduktionen verkar inte mycket hända (undantag finns).

Det kan faktiskt vara så att konstnärer och författare inte vet hur de ska göra. De är så vana vid tanken att kulturens uppgift är att dekonstruera allt vi förknippar med natur, tradition och sunt förnuft att de helt enkelt inte klarar av att tänka bortom det paradigmet. Här föreligger med andra ord en närmast omöjlig pedagogisk uppgift.

Det handlar om att förklara för kultur-Sverige att konst och kultur inte alltid behöver fokusera på människans frustration inför tillvarons upplevda otillräcklighet. Acceptans och tacksamhet är också en del av det mänskliga livet och bör likaledes få en plats i konst och kultur. Vårt behov av sammanhang, trygghet och historia går också att gestalta konstnärligt liksom vårt behov av acceptans av allt som har med natur och historia att göra. Det går till exempel att bejaka könsroller i konsten; det går precis lika bra som att problematisera dem. Men frågan är som sagt om våra konstnärer vet hur de ska göra. Klarar de av att vända på perspektiven? Klarar de av att lämna sina kritiska perspektiv för att påvisa värdet av allt det som människan har skapat för att göra motstånd mot trasighet och meningslöshet? Det handlar om solidaritet och medmänsklighet förstås, men det handlar också om förnuft, driftighet, kultur, tradition, religion, familj och till och med nation.

Det som behöver utmanas idag är med andra ord det ständiga utmanandet av vår värld och existens. Kulturen måste klara av att gå varvet runt och börja kritisera sitt eget kritiserande eftersom det i grund och botten är detta kritiserande som utgör den aktuella maktens existensberättigande. Såväl inom politik som inom skola och kultur är det traditionskritiken, kritiken av naturen, av historien, av det givna, av vårt samhälle och kultur som dominerar och legitimerar. Det är alltså kritikerna som har makten och om kulturen verkligen vill fungera oberoende av makten måste den också befria sig från det ständigt kritiska perspektivet. Det är dags för kulturen att sluta vara maktens bandhund. Det är dags för kulturen att frigöra sig från vänsterns tvångströja och återigen lära sig att bejaka vår värld och vår existens. Om den kan.