Jag har hållit på med yoga i drygt ett år. Det är en svår konst att bemästra och jag är fortfarande amatör. Jag har en yogalärare som tycker om att mässa formler på fornindiska, sanskrit. Vid ett tillfälle var det några tjejer som började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras öron.

Händelsen fick mig att tänka på hur religiösa inslag blir mer okej när de har icke-västerländsk förpackning. Hade läraren kunnat knäppa händerna och sagt att nu ska vi be Fader vår? Jag tror inte det. Jag tror att hon då hade fått ta ett snack med gymmets ledning.

Jag vill understryka att jag inte har något emot hinduiska hymner och formler. Jag tyckte att det bidrog till stämningen. Dock tycker jag inte att det är lämpligt eftersom man kan skapa obehag hos vissa människor som inte vill delta i något de uppfattar som troshandlingar som de inte känner till. Man vill veta vad som mässas och som man på något sätt godkänner genom att delta.

Men det är inte bara religiösa inslag som västerlänningar har lättare att godta om de presenteras i en exotisk förpackning. Hierarki och auktoritet är två saker som moderna västerlänningar, särskilt de mer progressiva av oss, har svårt för.

Men samma västerlänningar kan tycka att hierarki, auktoritet och till och med titlar är fint och spännande i yoga och i österländska stridskonster som judo och karate. Jag vet eftersom jag även tränar karate. Och jag håller med om att dessa saker är fina. Men jag tycker att vi även ska kunna uppskatta dessa saker i vår västerländska kultur. Varför kasta ut hierarkier, auktoritet och traditioner bara för att ta in dem i indisk och japansk form? Det är fint att bocka för en guru eller en sensei, men samtidigt är ”ja, herr magister” reaktionärt?

I mångkulturen tycks det som att den västerländska kulturen alltid är förloraren. Det är den som ska maka på sig. De andra ska visas respekt. Den så kallade ”oikofobin”, ett begrepp myntat av den konservative filosofen Roger Scruton för att beskriva nedvärderingen av den egna kulturen, är ett verkligt problem. Man kan se den som en kollektiv förlust av självförtroende.

Indier skryter gärna med att yogan är en inhemsk lära med mångtusenårig historia. Men jag läste en artikel, ”The Myth of Yoga”, som säger något helt annat. Artikelförfattaren lägger fram bevis och argumenterar väl. Hans slutsats verkar rimlig, även om jag är okunnig på området.

Slutsatsen är att det som idag kallas yoga, med de bekanta kroppsställningarna och töjningsövningarna, till stor del är hämtad från västerländsk gymnastik och cirkuskonst.

Särskilt svensk gymnastik ska ha utövat ett stort inflytande på indierna i deras utbildning av yogakonsten. Den svenska gymnastiken är något att vara stolt över. I Läkarebok (1919), skriven av den upsaliensiske medicindoktorn Henrik Berg, läser jag denna hyllning:

Vi svenskar hava ett särskilt skäl att intressera oss för gymnastik. Ehuru densammas ursprung går åtminstone så långt tillbaka som till det gamla Grekland, där de fria männen dagligen nakna togo sina övningar (därav namnet), är det en svensk man, Per Henrik Ling) som återupplivat gymnastiken, ställt den på ett beundransvärt sätt i samband med anatomien och fysiologien, uppdelat den i dess olika underavdelningar, praktiskt tillämpat densamma på ett överlägset sätt och för all framtid anvisat den riktning, i vilken gymnastiken har att utveckla sig vidare.

Utlänningar hava även uppskattat Lings skapelse. ”Svensk gymnastik”, ”Schwedisché Heilgymnastik”, ”Swedish movements” äro ord, som oupphörligen förekomma i den medicinska litteraturen och i dagspressen. Må vi svenskar taga väl vara på det ärorika arvet och må vårt land bliva jordens främsta gymnastik-land!

Pehr Henrik Ling, som levde 1776-1839, kallas ”den svenska gymnastikens fader”. Han utvecklade som sagt ett system för töjnings- och styrkeövningar. År 1813 blev han föreståndare för Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet, en av världens första utbildningsprogram för gymnastiklärare.

Tänk om man skulle paketera om yogan som vi känner den i svensk form! Gymnastiken skulle då gå från svensk till indisk till svensk igen! I stället för guru skulle vi säga lärare eller magister. I stället för ”asana” skulle vi säga ställningar. I stället för att sätta upp porträtt av indiska guruer på väggen sätter vi upp ett porträtt av P H Ling. Ja, i stället för yoga skulle vi säga gymnastik! Ett fint ord med rik innebörd som vi fått av de gamla grekerna.

Men yoga är ju andligt, det är inte gymnastik, invänder någon. Det beror på vad man menar med ”andlighet”. Menar man hokuspokus, gudar och demoner, slipper jag gärna den andligheten. Menar man i stället karaktärsdaning, ”en sund själ i en sund kropp”, så är detta en grundläggande del av svensk gymnastik. Henrik Berg skriver:

Kroppsövningar verka alltså välgörande på hjärnan. Men hjärnan är själens organ. En följd därav blir, att gymnastik är nyttig för intelligens, för viljekraftens stärkande, ja, även för den moraliska kraften. Sinnliga drifter undertryckas, känslan bevaras renare. Mod och beslutsamhet främjas.

Som sagt, jag kan väldigt lite om både svensk gymnastik och yoga, men försöker lära mig. Som sverigevän tycker jag det är synd att våra egna traditioner faller i glömska samtidigt som vi omfamnar utländska. P H Ling var förresten också sverigevän, ledamot av Götiska förbundet, ett förbund som ville sprida kärleken till det fornnordiska arvet. Ja, på våra svenska ”yogalektioner” kan vi i stället för att mässa formler på sanskrit, kanske läsa något stycke ur Eddan.

BILD: Svensk gymnastik, 1930-tal.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)