MOHAMED OMAR: Om hur svensk filmjölk förvandlades till ett italienskt helgon

KULTUR De så kallade antirasisterna och mångkulturförespråkarna älskar att berätta om allt fint och nyttigt och skojigt som vi fått av andra. De är dock inte lika förtjusta i att tala om allt fint och nyttigt och skojigt som vi svenskar gett till andra. Man får intrycket att det svenska knappast får plats i deras mångkulturella vision.

Jag tänkte berätta en rolig historia. Kanske är den sann, kanske inte. Jag har inte hittat på den själv. Jag hittade den i boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige, skriven 1893.

Författaren, amerikanen William W. Thomas Jr. (1839-1927), tituleras ”Amerikas förenta staters envoyé och extraordinarie och ministre plénipotentiaire i Sverige och Norge”.

Han var själv inte svenskättling, men hade stor kärlek till det svenska folket och dess historia och kultur. Han grundade en svensk koloni i norra Maine, New Sweden, år 1870. Och han gifte sig med en svensk adelsfröken, Dagmar Törnebladh (1869-1912).

Thomas Jr. lärde sig tala, läsa och skriva svenska – utan hjälp av någon dåtida motsvarighet till SFI. Han tog inte emot några bidrag, men han bidrog själv mycket, både tid, kraft och pengar för att främja den svenska kulturen.

Han ville ha svenska invandrare till Amerika eftersom han ansåg att vi var duktiga. I ett brev 5 april 1864 skrev han så här:

Besides all other reasons, I believe these honest, pious, plodding Swedes would form an excellent balance to the fickle, merry, light-hearted Irish, who are now crowding in such goodly numbers to our shores.

I förordet till boken Sverige och svenskarne eller från slott till koja berättar Thomas Jr. att det nu gått nära trettio år sedan han kom till Sverige första gången. Han blev då sänd av Abraham Lincoln till Göteborg som konsul:

Här var det jag först lärde känna, hvilket ädelt, storsint och gästvänligt folk svenskarne äro, i sanning värdiga afkomlingar af Gustaf II Adolfs krigare och Carl XII:s ”gossar blå”.

Efter att ha lärt känna svenskarna såg Thomas Jr. det som sin livsuppgift att i Amerika sprida kunskapen om detta folk, dess kultur och historia. Han höll föredrag och publicerade artiklar i tidningar och tidskrifter. Det blev så småningom en bok.

I förordet skriver han också att skandinaverna är en av fyra olika ”folkstammar” som smält samman och blivit det amerikanska folket. De andra tre är engelsmän, irländare och tyskar. Det här var före den stora italienska invandringen.

Så grundade han en svensk koloni i Maine:

Det blef mitt åliggande att föra en svensk koloni öfver oceanen och grunda Nya Sverige i norra Maines skogar, där jag sedermera, under fyra års tid, vistades större delen af året bland våra svenska nybyggare.

Här kommer äntligen den roliga historien om hur svensk filmjölk förvandlades till ett italienskt helgon:

Filmjölk, hvilken är fast och hård som gelé, är en vigtig beståndsdel af födan i ett svenskt bondehem. Den sättes fram midt på bordet i ett stort trätråg. Det är den enda rätten. Familjen och dess gäster sätta sig rundtomkring det festliga måltidsbordet, en hvar beväpnad med en stor träsked. Därefter strör husmodern, för att höja smaken, brun socker och ingefära uppå grädden, som utgör det öfversta lagret. Sedan utmärker en och hvar i form af ett V hvad han betraktar såsom sin rättmätiga del i den stelnade mjölken, och träskedarna hugga in på en gång och med all kraft, tills hela tråget är tömdt.

Jag har ofta fått njuta af ett dylikt mål och ofta därvid sett de mest aktningsvärda yttringar af själfförsakelse och artighet förekomma, men det gör mig ondt att behöfva tillägga, att en amerikanare, hvilken en gång i mitt. sällskap reste i nordens skogsbygder, vid ett eller annat tillfälle röjde en klandervärd lust att flytta de häfdvunna rågångarna och göra inkräktning på grannens område, där grädden var tjockast.

Mjölk i sådan form benämnes filbunke, och man berättar, att en gång en svensk sjöman, som låg för döden i ett sjukhus i Neapel, i hågkomst af sitt barndomshem, ropade i full yrsel: ”filbunke, filbunke”.

”Ack!” sade de fromma italienska sjuksköterskorna. ”Hör, han anropar sitt fosterlands skyddshelgon.”

Det träffade sig så, att det ögonblicket blef en vändpunkt i sjukdomen, så att sjömannen, hvilken läkarne gifvit förlorad, sedan blef bättre. ”Det är Sanda Fillebunca, som har räddat honom”, sade sjuksköterskorna. ”Hvilket mäktigt helgon måtte icke i själfva verket den vara, som så kan rycka en man ur dödens käftar.”

De skyndade sig därför att gifva det svenska skyddshelgonet plats bland sina helgon, ocli ännu i dag — så säger vår historia — ropa de naiva neapolitanarne, när de äro sjuka: ”Sanda Fillebunca! Sanda Fillebunca! or a pro nobis!” eller i trogen öfversättning: ”O du heliga filmjölk, o du heliga filmjölk, bed för oss!”

Finns det helgon vid det namnet? Jag har googlat men inte hittat något. Kanske ska man leta efter ett snarlikt namn? Kanske räcker William W. Thomas juniors redogörelse som bevis?

Nästa gång någon säger till mig att ”Vet du, Lucia kommer från Italien”, så kommer jag att svara ”Må så vara, men italienarna har fått Sanda Fillebunca av oss!”

Dumhet bemöts med dumhet, men med en medveten dumhet som är ämnad att visa hur dumt påståendet, eller i detta fall avsikten med påståendet, är.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar