Jag är utkiken i masttoppen. Jag skriker att jag kanske ser land. Ljuset i tunneln. Kanske ropar jag hej innan vi är över bäcken. Statistiken är inte helt tillförlitlig.

Titta på bilden ovan. De grå staplarna visar hur många nya coronafall som identifierats i den kinesiska provinsen Hubei från sådäringa femtonde december förra året till den elfte februari i år. Toppnoteringen kom den tjugosjätte januari, vilket var ungefär sex veckor sedan start.

Italien är det hittills värst coronadrabbade landet i Europa (vilket lär bero på att det bor över 300 000 kineser där som jobbar i kinesägda klädfabriker för att kineserna vill att det ska kunna stå ”Made in Italy” i plaggen). Italienkineserna hade varit hemma i Hubei för att fira det kinesiska nyåret den tjugofemte januari. Den tjugonionde januari rapporterades det första coronafallet i Italien, kanske var det en kines. Nu har det gått nästan nio veckor sedan dess. Om smittkurvan från Hubei gäller även Italien borde det vara dags nu att Italien nått sin topp. Kanske är det så. Så här ser kurvan över dagligen insjuknade ut:

I bästa fall nåddes toppen den tjugosjätte mars. Nedgången har i så fall varat fyra dagar. Antalet insjuknade igår bör vara definierande för vår allmänna uppfattning om virusets allmänna spridningshastighet. Kolla genast antalet insjuknade den trettioförsta mars här. Antalet insjuknade var 4 050 stycken den trettionde mars. (PS Antalet nya fall den trettioförsta blev 4 053. Ingen nämnvärd ökning i alla fall.)

Man kan jämföra med Sydkorea vars kurva bröts sju veckor efter start i början av mars dock utan att det tagit helt slut:

Dröm om den dag då du kan fly undan den förväntade svenska epidemin till ”Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand” (Birger Sjöberg).