PATRIK ENGELLAU: Den nya stämpelklockan

Förr i tiden registrerades arbetarnas ankomst till och avgång från arbetsplatsen med hjälp av en stämpelklocka. Tiden på arbetsplatsen var ett mått på arbetsinsatsen när arbetet ändå styrdes av ett löpande band. Jag vet inte om stämpelklockor fortfarande finns. Numera bestäms människors värde för arbetsgivaren mer av engagemang och god vilja än av timmar (även om timmarna förstås behövs också).

I dessa dagar handlar det inte så mycket om att mäta den tid de anställda är på jobbet som att undersöka deras hälsotillstånd, närmare bestämt om de är coronasmittade eller inte. Tänk dig att det fanns en motsvarighet till stämpelklockan som fastställde om de anställda var friska eller sjuka när de anlände till arbetsplatsen. De sjuka skulle skickas hem för att isolera sig, de friska skulle med tillförsikt kunna ägna sig åt arbetet (jodå, en och annan kan insjukna på jobbet; vid första symtom är det bara att återvända till stämpelklockan för kontroll.) Resorna skulle förstås vara ett problem så länge folk inte övergår till att ta bilen till jobbet eller kollektivtrafiken installerar motsvarande stämpelklockor i tunnelbanan och på bussarna.

På det viset skulle coronapaniken ganska snart knäckas. Förutsättningen är förstås att testet skulle kunna gå snabbt. Och att det fanns sådana stämpelklockor.

De finns. Det amerikanska medicinsk-tekniska bolaget Abbott har just utvecklat en manick som påminner om en brödrost och genomför ett test på fem minuter. Svindlar inte tanken? Plötsligt kan det vara slut på coronapaniken.

Fast ändå inte riktigt. Jag vet inte hur lång tid det tar för Abbott – och för alla andra motsvarande innovationer som det privata näringslivet i olika länder kryllar av – att få fart på produktionen så att det finns mätapparater överallt där de behövs. Men det skänker mig avsevärd tillförsikt att veta att det bara är en fråga om tid. Det privata företagandet och marknadsekonomin är oslagbara.

Jämför med den helt utsiktslösa och obegripliga statspolitiken i olika länder. När den inte, som det verkar i Sverige, handlar om dödsdömda försök att skapa flockimmunitet så syftar den till att lamslå nationerna, sätta alla människor i karantän och på så vis paralysera hela ekonomin.

Runt omkring i vårt land liksom i andra länder pågår frenetiska försök av det civila samhället att hitta lösningar på coronakrisen. I många länder intresserar sig statsmakterna för vad det privata initiativet hittar på. Men inte i Sverige. Flera entreprenörer i branschen som jag talat med vittnar om att Folkhälsomyndigheten är iskall.

En del menar att den svenska statens attityd beror på att den inte än en gång vill bli avslöjad med rumpan bar. Den har inte förberett sig. Den har inte tänkt på att testa, den har inte beställt några test kits trots att WHO sedan länge förkunnat parollen ”testa, testa, testa”. Den har även den här gången blivit lika överrumplad, oförberedd och bortkommen som vid tsunamin och skogsbränderna och den allmänna medicinbristen (för att inte tala om skolan och invandringen).

Tack, Gud, för att det finns ett civilt samhälle som inte beror av staten och därför kan hitta lösningar på mänsklighetens problem. Tack för att politikerna inte har mer makt. Tack för att medborgarna förhoppningsvis inte längre litar på de statskramande medierna.

Patrik Engellau