PATRIK ENGELLAU: Berättelsen om en plastpåse

Jag köpte en teflonstekpanna av märket Tefal. Stekpannan låg i en sladdrig genomskinlig plastpåse med följande varningstext på sju europeiska språk, dock ej svenska:

Håll denna påse borta från spädbarn och äldre barn för att undvika risken för kvävning. Använd inte påsen i spjälsängar, andra sängar, sittvagnar eller lekhagar. Denna påse är ingen leksak. Kassera påsen så snart produkten är uttagen. Återanvänd inte denna påse.

Först tänkte jag att det var omtänksamt av Tefal att framföra denna varning även om det såklart var slarvigt att inte ha med någon svensk översättning. Bara för att en svensk köper en stekpanna är det ju inte säkert att han är slängd i främmande språk. Hur många svenskar vet att crib på engelska betyder spjälsäng? För en normal stekpanneköpare som inte förstått den delen av varningen hade det ju kunnat falla sig naturligt att lägga plastpåsen i barnets eller barnbarnets spjälsäng.

Den stekpanneköpare som är det minsta oförsiktig skulle naturligtvis, om det inte vore för varningstexten, falla i ett antal fällor. Till exempel kunde någon ömsint men tanklös morfar spara påsen för att ge till sitt tvååriga barnbarn att användas som en praktisk regnhatt. Ännu mer osökt och rimligt vore det ju att betrakta påsen som ett slags leksak med vilken ett kreativt litet barn kunde pröva sin uppfinningsrikedom. Om det inte uttryckligen förklarats att plastpåsen inte är en leksak hade det legat nära till hands att försöka använda påsen som ett pedagogiskt och intelligenstränande verktyg för åldrarna upp till två eller tre år. Barnen kan ju göra motoriska experiment med att stoppa in fötterna eller huvudet i påsen.

Men efter en stunds grubblande kom jag fram till att Tefal inte på allvar kunde tro att företagets kunder var så jävla korkade. Men varför stekpannefabrikanten i så fall besvärat sig med att trycka varningstext på påsarna – och dessutom kostat på sig dyra översättningar till sex andra språk än originalets tyska! – översteg mitt förstånd. Därför frågade jag min portugisiskalärarinna.

Portugisiskalärarinnan menade att svaret var självklart. Det handlar om människosyn, sa hon. Tefal anser nog inte att kunderna är sådana idioter men däremot att lagstiftarna och domstolarna är det. Den moderna staten utgår från att folk inte kan ta något ansvar så om ett barn närapå kvävs ihjäl så beror det inte på pappas eller morfars slarv utan på att leverantören av den inblandade plastpåsen inte gjort vad på honom ankommer, nämligen varnat.

Då gick det upp ett ljus för mig. Så du menar att Tefal är rädda för att bli skadeståndsskyldiga om de inte varnar för all tänkbar skada? frågade jag. I varje fall i USA, sa lärarinnan. Tänk på det där kaféet som dömdes skyldigt för att en kund bränt tungan på det varma kaffet.

Det öppnar möjligheter, sa jag med ett ondskefullt leende. Hur då? sa lärarinnan. Jo, svarade jag, tänk om jag gör något som de inte varnat för och som leder till en olycka och jag vittnar i domstol att jag anser att Tefal hade tubbat mig till handlingen genom att inte varna mot den. Skulle jag få ett fett skadestånd då?

Som vadå? frågade lärarinnan.

Jag presenterade min plan. Först ska jag bli miljövän genom medlemskap i Naturskyddsföreningen. Därmed blir jag en miljöhjälte som kan förändra världen för tillsammans har vi kraft att förändra, står det på föreningens hemsida. Varje gnutta energi måste användas för hållbarhetens skull. Det finns massor av energi i plastpåsar ty de är gjorda av fossiler. Därför jag ska mala sönder påsen från Tefal i små, små mikrobitar och lägga i bensintanken på min gamla skrotbil för att få dit lite mer fossilbaserat bränsle – officiellt för att rädda världen från klimatdöd men i verkligheten för att få bilen att sluta funka så att jag tilldöms ett skadestånd från Tefal. Vad säger du om det?

Inte en chans, sa lärarinnan.

Varför det? undrade jag.

Läs varningen, sa hon. Det står att man inte ska återanvända påsen.

Jäklar, sa jag. Tefal har tänkt på allt.

Patrik Engellau