HENRIC ANKARCRONA: Var inte rädd

”Var inte rädd…” är inledningsorden i den svenska psalmen 256, som jag sjöng på förmiddagen under högmässan i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Predikanten Olle Liljefors talade väl om behovet av att försöka se händelser i ett längre perspektiv och förlita sig på ljusets och livets kraft. Att kyrkobygget avbröts 1710 på grund av rådande pest var ett exempel.

Var inte rädd, se där en uppmaning till var och en av oss. Var inte rädd, se där en uppmaning till politiker som i sin rädsla fattar beslut som kan skapa oreda och kaos i stora delar av samhällsstrukturen. Att stänga innehåller en förväntan på svar på frågan: när ska vi öppna? Har någon politiker hörts ställa den frågan? När kan skolorna öppna?

Det förefaller mig som politiker hoppas att allt ska ordna sig bara vi iakttager ett antal enkla regler. Om vi planar ut kurvan över smittspridningen men hoppas att immunitet ska nås om 50 procent av befolkningen blivit smittade, när kan vi tro att sjukdomen kommer under kontroll? Ett brukbart vaccin ligger sannolikt ett år bort.

Nå, siffror. 50 procent av befolkningen blir fem miljoner människor. Dödlighet 0,5 – 1 procent kanske. Det betyder 25 000 – 50 000 människor under ett år? Hur många intensivvårdsplatser finns? Om vi hade lika många per capita som Tyskland skulle vi ha 3 500 platser. Jag tror vi ligger långt, långt under. Dessutom ställer naturligtvis andra patienter med till exempel svåra infektioner eller efter olycksfall krav på plats. Men lugn, Socialstyrelsen arbetar med nya riktlinjer för ge läkarna stöd vid beslut om vem som ska få vård eller inte.

Min övertygelse är att politikerna hoppas att vi medborgare inte kan räkna, att vi inte klarar insikten att krisförberedelserna varit otillräckliga (begripligt nog) och att det som sannolikt sker dagligen, nämligen val om vård eller inte, inte plötsligt ska framstå i all sin brutala tydlighet. Politikerna är rädda och saknar i alltför stor utsträckning det som inbegriper mänsklig mognad, till exempel insikten om den egna otillräckligheten. Dessbättre kan vi medborgare nalkas läget med större realism. Det blir troligen ett stort elände med mänskligt lidande. Jag hoppas att jag har fel men jag tror att jag har rätt.

Ett annat sätt att förhålla sig är att låtsas som att smitta och ekonomi, det ska vi klara samtidigt. Söndagens krönika av Peter Wolodarski i DN är en illustration till sådan enfald. Kerstin Hessius och Dick Harrison pekar på konsekvenserna av politikernas rädsla och understryker behovet av ett slutdatum.

Under en tid kan medborgarna acceptera restriktioner. Sedan kommer revolten, smittan sprids och dödsfallen kan tänkas öka men samtidigt kan samhällssystemet rulla igång igen. Vi kan undvika en djup depression om vi har modet. Låt oss inte vara rädda.

BILD: Dublin. Den irländske poeten Seamus Heaneys (1939-2013) sista ord till sin hustru: “Nolle timere”. Det är latin och betyder: ”Var inte rädd”.

Henric Ankarcrona