RICHARD SÖRMAN: Ge den svenska (ursprungs)kulturen en särställning i svensk kulturpolitik!

IDÉ OCH KULTUR Är det inte dags att svensk kulturpolitik också handlar om att bevara och stärka den svenska ursprungskulturens särställning i Sverige? Ingenting sägs om den specifikt svenska kulturen vare sig i regeringens övergripande nationella mål för svensk kulturpolitik eller i de mål som Kulturrådet har formulerat för sitt arbete med att fördela anslag till svenska kulturinstitutioner. Svensk politik måste nu handla mycket mer om att ta hand om oss själva. Så även svensk kulturpolitik.

Ska svenska staten skydda och främja svensk kultur? Ja, det ska den rimligtvis göra. Gör den det? Jag vet inte riktigt.

Den del av svensk statlig kulturpolitik som handlar om offentlig finansiering av kulturell verksamhet handhas till stora delar av Statens kulturråd. ”Kulturrådet” – som det benämns – är en förvaltningsmyndighet som lyder under kulturdepartementet och som fördelar de anslag ur statskassan som ska gå till exempelvis teatrar, konst- och musikföreningar. I den årsredovisning för 2019 som finns på Kulturrådets hemsida kan man läsa att det totala anslaget till Kulturrådet 2019 låg på 2,5 miljarder kronor. Av dessa delades 2,4 miljarder ut i bidrag och 115 miljoner gick till förvaltningskostnader. 8286 bidragsansökningar inkom under 2019. 52 procent av ansökningarna beviljades pengar. I genomsnitt fick de sökande 66 procent av det belopp de hade önskat.

När jag på regeringens hemsida och i Kulturrådets årsrapport tar del av de mål som formulerats för den svenska kulturpolitiken i allmänhet, men också mer specifikt för Kulturrådet slås jag av att det inte låter så vänstermarinerat som man hade kunnat misstänka. Regeringen skriver: ”Målen för kulturpolitiken är att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.” Visst kan ett ord som ”mångfald” uppfattas som en ideologisk markör, men egentligen är det inte så kontroversiellt. Vem vill inte ha en mångfald av uttryck i ett lands kulturliv? Alla ska inte skriva samma bok eller sjunga samma sång. Jag konstaterar också att regeringen skriver att kulturarvet ska uppmärksammas: [kulturpolitiken ska] ”främja ett levande kulturarv, som bevaras, används och utvecklas.”

Jag får inledningsvis samma känsla av okontroversiella självklarheter när jag läser igenom Kulturrådets mer specifika målsättningar så som de framställs i årsrapporten för 2019 (s. 12-14). Visst ser man att det handlar om vårt moderna Sverige när det talas om ”tillgänglighet” och ”jämlikhet”; det verkar handla mer om socialpolitik än kulturpolitik. Men jag kan inte tycka att det heller är så kontroversiellt. Även jag tycker att kulturen ska användas för att göra människor delaktiga i sammanhang och skapa självkänsla och identitet. Och det vore märkligt om inte en statlig kulturpolitik skulle ta på sig att göra kulturen tillgänglig för alla.

Ändå är det något som saknas. Det tog ett tag innan jag såg vad det var. Jag tänkte inte på det till en början.

Det står inte ett ord om att stödja en specifikt svensk kultur. Det står inte ett ord – i alla fall inte bland de målformuleringar som jag har kunnat läsa – om att stödja den svenska ursprungskulturen eller om vikten av att denna kultur även fortsättningsvis får inta en särställning i det svenska samhället. Svenska staten ägnar sig alltså åt kulturpolitik, men verkar måttligt intresserad av att uttala något stöd för den specifikt svenska kulturen.

Detta kan tolkas på två sätt. Antingen beror denna uppenbara brist i vår svenska kulturpolitik på att politikerna är aningslösa och tar det svenska språkets och den svenska kulturens fortsatta särställning i Sverige för given. Många kulturpolitiker har antagligen inte ens tänkt tanken att det skulle finnas ett behov att främja svensk ursprungskultur. Eller också beror det på att man medvetet eller omedvetet vill tona ned vikten av det svenska. Och varför skulle man vilja göra det? Ja antagligen för att kulturpolitiker – precis som kulturjournalister och många kulturutövare – så gärna ser kulturen som mångfaldens, öppenhetens och kanske traditionskritikens eget förlovade område. ”Kulturen står ju för det öppna liksom! Den ska inte vara rädd för det främmande!” (Se tidigare artikel om detta.)

Men kulturarvet då? Stod det inte någonstans att kulturpolitiken har som delmål att främja ett ”levande kulturarv”. Jo, men det står ingenting om något svenskt kulturarv. Ett växande antal människor i Sverige knyter an till ett annat kulturarv än till det svenska. De är också svenska medborgare och betalar skatt för att finansiera regeringens kulturpolitik. Ska deras kulturarv stödjas likaväl som vårt?

Svensk kulturpolitik måste börja uppmärksamma det svenska språkets och den svenska ursprungskulturens alltmer utsatta ställning. Det handlar om globalisering och utländsk populärkultur, men också, naturligtvis, om den omfattande immigrationen. En svensk kulturpolitik bör ha som ett av sina huvudsakliga och klart formulerade mål att skydda, bevara och levandegöra den svenska ursprungskulturen.

Vi svenskar måste nämligen börja ta hand om oss själva. Och då måste vi också ta hand om vår kultur och identitet. Att inte ha en politik för att främja svensk kultur i Sverige är lika vansinnigt som att lägga ned försvaret eller sälja ut beredskapsförråden. Så här i mitten av mars 2020 längtar vi efter vuxet ansvarstagande i Sverige. Även inom kulturpolitiken.

Richard Sörman är redaktör för Det Goda Samhällets avdelning Idé och kultur

Richard Sörman