Gästskribent THOMAS ROVINSKY: Den trettonde krigaren – en välbehövd förebild

KULTUR Vi lever i en tumultartad tid då politisk korrekthet och woke-politik smetas ut på västvärldens fin- och populärkultur med lika breda som klumpiga penslar. Inte minst har vi sett hur intersektionella kulturvandaler förstört vad som tidigare ansågs vara osårbara popkulturella flaggskepp, såsom Star Wars, Star Trek och Doctor Who. Att den påklistrade signalpolitiken resulterat i svikande publiksiffror och våldsam kritik från fans bekommer dock inte de ”progressiva”. Inga offer är för stora för att försmäktas på woke-altaret. Det märks inte minst på serietidningsmarknaden i USA, där de tidigare ohotade giganterna i branschen, Marvel och DC, är på randen till kollaps på grund av politiskt korrekta serier och en woke-agenda som bankas skoningslöst i huvudet på läsaren. ”Get woke, go broke”, heter det allt oftare, men inget tycks kunna hejda offensiven som går ut på att mala sönder den ”gamla” kulturen.

Den intersektionella identitetspolitiken går emellertid ut på mer än bara det som brukar benämnas ”representation” och ”mångfald.” Inbakad i ideologin finns även en illa dold udd riktad mot allt som exemplifierar den fria, liberalhumanistiska västvärlden och dess värderingar. Om det bara hade handlat om hudfärg och etnicitet så hade man kunnat se att den formen av representation i hollywoodfilmer ökat stadigt sedan 1960-talet. En film som John McTiernans Predator från 1987, till exempel, handlar om en grupp soldater med en enormt brokig uppsättning hudfärger och etniciteter.

Det känns naturligt och organiskt. Man ser aldrig rollfigurerna som något annat än individer som råkar se ut på olika sätt. Hade Predator gjorts idag, skulle den inofficiella woke-mallen kräva dels att varje icke-vit karaktär drar uppmärksamhet till sin icke-vithet, och dels reducera vita karaktärer till inkompetenta, ondskefulla eller helt enkelt korkade mähän. Dessutom skulle minst halva gruppen bestå av kvinnor som samtliga är mera kapabla än männen.

Predator utgör ett påtagligt synligt exempel på en icke-woke film som ändå sprudlar av naturlig mångfald, men det finns andra filmer med mera subtila, politiskt inkorrekta element som skulle göra dem omöjliga att producera på samma sätt i Hollywood idag. Ett exempel är The 13th Warrior från 1999 – även den (delvis) regisserad av John McTiernan.

Filmen är baserad på romanen Eaters of the Dead av Michael Crichton och är en variant av den gamla Beowulfsagan. Den bygger även till viss del på verkliga manuskript som författades av Ahmad ibn Fadlan på 900-talet. Ibn Fadlan var en sunnimuslimsk arab verksam vid hovet i Bagdad och blev berömd genom sina resor till norra Europa där han observerade och beskrev vikingarnas liv och kultur. Idag skulle han närmast ha beskrivits som etnolog eller socialantropolog. Ibn Fadlan är själv huvudperson och berättarjag i filmen och spelas av Antonio Banderas. Genom att bli kär i ”fel” kvinna hemma i Bagdad straffas ibn Fadlan genom att förvisas till en del av nuvarande Ryssland som en sorts ambassadör där han slår sig samman med vikingar som seglar på Volgafloden.

Dessa får i sin tur ett uppdrag att återvända till hemlandet i norr för att bekämpa vad som beskrivs som en ”uråldrig ondska” som härjar på landsbygden. En spågumma deklarerar att utöver de tolv nordiska krigare som anmält sig frivilligt krävs även en ”utlänning” att ta plats som den trettonde krigaren. Mer eller mindre mot sin vilja övertalas ibn Fadlan att följa med nordmännen över vindpinade berg och ett stormigt hav till deras kalla hemtrakter. Där kommer krigarföljet, lett av den tystlåtne Buliwyf (Vladimir Kulich), i kontakt med en regional hövding (Sven Wollter) vars by härjats av anfall från bestialiska ”djurmän” som bränner och dödar allt i sin väg. De tretton krigarna måste nu försöka förstå sig på fiendens beskaffenhet och besegra dem.

Den lätt översittaraktiga kommentaren som man ofta hör från kritiker av The 13th Warrior är märkligt nog inte en kritik av filmen i sig utan av Hollywood i stort. Man säger lite spydigt att en film med en arabisk-muslimsk hjälte aldrig hade kunnat produceras i Hollywood efter 9/11 och att The 13th Warrior därför tillhör en annan tid.

Jag håller med om att den tillhör en svunnen tid, men av en helt annan anledning. Bestämt vill jag hävda att det i själva verket handlar om ett underliggande tema i filmen som inte bara blivit omodernt, utan rentav ”toxiskt” i woke-termer, ett tema som är allt annat än comme il faut idag. En stor del av The 13th Warrior handlar nämligen om integrering och assimilation samt vad som krävs för att dessa ska fungera i ett samhälle. Jag menar då inte att man medvetet bakat in detta budskap i filmen, utan att The 13th Warrior är ett exempel på hur sådana budskap en gång i tiden inte bara var okontroversiella, utan rent av togs för givna i en civilisatorisk kontext, även en populärkulturell sådan.

När ibn Fadlan först presenterar sig för vikingarna deklararer han stolt sitt långa namn. Nordmannen Herger (Dennis Storhøi), varken imponerad eller det minsta intresserad av att lägga det långa, obegripliga namnet på minnet svarar: ”Jaha – Eben.” Ibn Fadlan ser frustrerad ut under ett kort ögonblick då han inser att hans släktträd och titlar inte har något värde bland nordmännen, men biter ihop och accepterar att han kommer att kallas ”Eben” tills vidare.
Under den långa resan norrut lär sig ibn Fadlan nordmännens språk genom att vara observant. Vid ett tillfälle hör han hur en av nordmännen slentrianmässigt talar nedsättande om hans arabiska härkomst till sällskapets dånande skratt. Ibn Fadlan väljer här för första gången att visa att han förstår dem genom att kontra med en förolämpning av nordmannens mamma, varpå tumult naturligtvis utbryter.

”Hur kunde du lära dig vårt språk?” frågar mannen förvånat.
”Jag lyssnade!” blir det ilskna svaret.

Nordmännen inser att ibn Fadlan kanske inte är en idiot trots allt och hans aktier går genast upp – dels för att han lärt sig språket, men också för att han kunde ge igen med samma mynt. Alla eventuella kränkningar eller ”triggningar” utageras snabbt utan vare sig safe spaces eller terapisamtal till hjälp. Ej heller klistras det på någon klumpig ”kontextualisering” för att blidka eventuella tittare som hade känt sig provocerade.

Ibn Fadlan har dock fortsatt svårt att få nordmännen att inse att han kan vara till nytta. De fnyser åt hans, i deras tycke, lilla arabiska häst (”Voff! Voff!”) och oförmåga att hantera deras tunga vikingasvärd.

En kväll, när larmet går om att fienden är i antågande, rusar alla tillbaka bakom den fortifierade byns murar och porten fälls ned. Kvar ute på en åker finns dock en liten flicka som är i direkt fara. Det handlar om sekunder innan hon är förlorad. Porten är för stor och tung för att flyttas i tid för att rida ut och byborna ser hjälplöst på när flickan förgäves försöker springa hem. Ibn Fadlan ser dock en möjlighet och rider i full galopp mot porten som han sedan hoppar över med sin ”lilla” häst, en bragd ingen av vikingarna skulle ha klarat med sina tunga djur. Vår hjälte lyckas rädda flickan tillbaka till byn och respekten för honom ökar ytterligare. Här tillför ibn Fadlan en tjänst som ingen av nordmännen hade klarat av vilket gör honom ännu mera accepterad.

Under det följande anfallet står det klart att fienden inte är några ”djurmän” utan högst mänskliga antagonister, om än klädda i björnpälsar och, som det antyds, tillhör någon sorts förhistorisk människospillra.

Efter striden räcker Herger ett skinn med mjöd till den utmattade ibn Fadlan som prompt viftar bort honom.

”Nej tack”, pustar han, ”Jag får inte dricka det som jästs av druva eller säd.”
”Honung!” skrattar Herger, ”Den är gjord på honung!”

Det framgår inte om ibn Fadlan här ser ett kryphål eller om han helt enkelt inser hur galet oviktiga religiöst dogmatiska detaljer är när man precis har stött öga mot öga med döden och sida vid sida med män av en annan tro, svärd i hand. Ibn Fadlan sliter i alla fall till sig dryckesskinnet och sväljer mjöden i djupa klunkar. Oavsett bevekelsegrund, ser vi här hur männen ur de båda kulturerna närmar sig varandra.

Senare förmår ibn Fadlan byns tveksamma smed att justera ett vikingasvärd, i princip tälja ned det tills det förvandlas till en smal kroksabel av den typ som var vanligt förekommande i den arabiska delen av världen. Nordmännen skrattar förstås inledningsvis åt arabens ”tandpetare” men ibn Fadlan visar att han är en formidabel kämpe när han väl har ett vapen i sin hand som han kan bruka på det sätt som han är van vid. Även här ökar nordmännens respekt för honom, trots det främmande vapnet och den annorlunda stridstekniken.

Det är lätt att tro att det bara är nordmännen vars attityder förändras gentemot deras arabiske gäst, men det är ömsesidigt. Ibn Fadlan lär sig att även ”hedningar” har en hederskodex och är människor av kött och blod precis som han själv. Ibn Fadlans inledande roll som observatör övergår så småningom i äkta kamratskap allt eftersom han lär sig förstå och till slut respektera nordmännen på deras egna villkor. I gengäld accepterar de honom när han visar sig kunna hålla takt med dem och anpassa sig efter deras värderingar. Hans arabisk-muslimska bakgrund bekommer dem inte så länge han inte försöker missionera eller pracka på dem hans egna värderingar. De tolererar hans konstiga religion med bara en gud, men tycker att det är oväsentligt eftersom han är modig, kan slåss och är uppfinningsrik – saker som de uppskattar och som gör honom till en av dem.

Inför den mäktiga slutstriden mot den förhistoriska horden radar krigarna och byborna upp sig längs muren kring byn i ett miserabelt ösregn. Oddsen är dem övermäktiga men de är beredda att kämpa till sista person om så krävs. Under den stillhet som råder i väntan på fiendens angrepp vill ibn Fadlan göra upp sina andliga räkenskaper med Allah. Han drar av sig sina stövlar och knäböjer i riktning mot Mecka medan Herger tittar på. Ibn Fadlan ber Allah om förlåtelse för sitt beteende, att han slösat bort sin tid i livet med att planera för ytliga ting och för sitt högmod. Han avslutar med att be Allah om en enda sak – att få leva de närmaste minuterna väl.

Hans bön avslutas samtidigt som den tidigare sårade och numera döende Buliwyf stapplar ut för att göra sina män sällskap vid stridslinjen en sista gång. Alla, inklusive ibn Fadlan, förundras av den store krigarens mod och stämmer in i vikingabönen som Buliwyf inleder:

”Lo there do I see my father; Lo there do I see my mother and my sisters and my brothers; Lo there do I see the line of my people, back to the beginning. Lo, they do call to me, they bid me take my place among them, in the halls of Valhalla, where the brave may live forever.”

Ibn Fadlan deltar i bönen med eftertryck, hans förbrödring med nordmännen nu komplett.

Striden blir hård och när den är över har Buliwyf dödat fiendens hövding vilket fått horden att tappa modet och retirera för gott. Buliwyf avlider sedan, med svärd i hand, en ylande hund vid sin sida och sörjande men tacksamma bybor runt omkring sig.

I och med fiendens nederlag är de tretton krigarnas uppdrag slutfört och ibn Fadlan kan bege sig hemåt till Bagdad. Hans gode vän Herger vinkar av honom och ropar efter båten:

”I ditt land kanske det räcker med en gud men vi behöver många. Jag ska be till varenda en åt dig! Bli inte kränkt!”

”Jag står snarare i skuld till dig!” svarar ibn Fadlan medan båten seglar iväg.
Ibn Fadlans berättarröst kommer här tillbaka och man anar att det gått flera år, eftersom nästa scen visar en lite gråare ibn Fadlan som sitter och nedtecknar sitt äventyr i Skandinavien. Vad som är intressant här är att han prisar nordmännen och ber om Allahs välsignelse över dessa:

“May His blessing be upon pagan men who loved other Gods, who shared their food, and shed their blood. That His servant, Ahmed Ibn Fahdlan, might become a man, and a useful servant of God.”

Han ber alltså Allah välsigna dessa män som älskade andra gudar, delade sin mat och gav sina liv så att han ”kunde bli en man” och tjäna Gud.

De saker i filmen som jag har belyst kan tyckas röra sig om bagateller men sammantaget framträder en berättelse om en man som trott sig leva i himlens hemvist på jorden, som ansett sin kultur stå över alla andra och vars tro på Gud inte lämnat plats åt någon form av godhet eller ärbarhet hos människor med andra trosföreställningar. En man som sedan ödmjukt tvingats inse att han måste anpassa sig för att överleva och fungera i en främmande miljö. Han får dock mer i gengäld än vad han förmodligen hade räknat med: vänskap, acceptans och respekt från andra, samt hos sig själv en större tolerans mot omvärlden, en mera liberal syn på tillvaron och en närmast pluralistisk syn på religion. Han inser att anpassningen gjort honom till en bättre människa utan att han behövt göra avkall på sina rötter. Snarare kan han förstå sin plats i en större kontext just tack vare sin hårt erövrade öppenhet gentemot sina värdar. Det är inte frågan om att nordmännen möter honom halvvägs, utan ibn Fadlan vinner deras respekt genom att visa upp egenskaper som de värdesätter. I och med det accepteras han bland dem, trots hans kulturella och religiösa egenheter. Så länge han inte försöker tvinga dem att ändra sin kultur och accepterar dem som de är, är han välkommen som en broder.

Se trailern:

Återigen, detta skulle vara minst sagt kontroversiella saker i en äventyrsfilm 2020, men för bara drygt 20 år sedan var de självklarheter.

Woke-vänstern vill göra gällande att deras ankomst på jorden utgör ett nytt ”år 0” där allt som fanns innan var ondskefullt och förkastligt och allt som kommer efter är bättre än det som har varit. Filmer som The 13th Warrior visar oss två saker. För det första, att det fanns gott om saker som faktiskt var bättre förr när det handlar om populärkultur och sociala framsteg, och för det andra, varför woke-vänstern verkligen gör allt i sin makt för att förstöra de kulturyttringar som föregick deras vandaltåg. Segregation och evig identitetskonflikt är det syre de behöver för att överleva, men för att upprätthålla denna eviga kamp måste de torgföra bilden av västerländsk civilisation och kultur som ett bottenlöst mörker. Därför är det av yttersta vikt att vi inte tappar ljuset ur sikte.

Det finns säkert röster som hävdar att ibn Fadlans öppenhet är vad som gör hans karaktär till en fantasifigur, och att den assimilations- och/eller integreringsprocess som han genomgår därmed är nonsens. Ja, det är möjligt, men jag menar att det är just den här typen av kulturella förebilder som behövs om man ska kunna plantera fröet till denna process i ett samhälles kollektiva medvetande. Alternativet är att fortsätta låta sig bombarderas av den intersektionella vänsterns propagandaverk som gör gällande att västvärlden antingen inte existerar som integrationsobjekt, eller är så bottenlöst ruttet och rasistiskt att det måste raseras innan något nytt kan byggas.

Mänsklighetens framsteg inom – och tack vare – den västerländska civilisationen är monumentala.

Låt oss alla minnas det – även när Hollywood numera vägrar.

Thomas Rovinsky är en filmälskande, liberalkonservativ bibliotekarie med rötter i västgötska Sjuhäradsbygden och USA. Numera bosatt i Uppsala.

Gästskribent Thomas Rovinsky