OPINION Vill man ranka politiska skandaler enligt en tregradig skala, skulle det kunna se ut så här:

Mindre skandaler, toppar löpsedlarna en vecka och dröjer sig kvar i allmänhetens medvetande en månad, för att sedan klinga av. Till exempel när Anders Borg visar snoppen på en skärgårdsfest eller när Sverige betalar ut sjukpenning till Iraks försvarsminister.

Medelstora skandaler dominerar nyhetsflödet under någon månad, och allmänheten kan behöva upp till ett år på sig för att glömma. Som till exempel Kaplanaffären eller Transportstyrelseskandalen.

Så har vi de STORA skandalerna, som år efter år är hett nyhetsstoff och som allmänheten aldrig glömmer. Såsom mordet på statsministern 1986 och Järnrörskandalen 2010.

Det har redan skrivits rätt mycket om Palmemordet, så i den här krönikan nöjer jag mig med Järnrörsskandalen. Enligt Googles söktjänst var händelsen fem gånger viktigare är ”Transportstyrelseskandalen” och hela 12 gånger viktigare än ”Kaplanaffären”. 2020 talas det fortfarande om ”Järnrörspartiet” och alla förstår omedelbart vad man menar. Ingen skulle komma på idén att tala om ”Transportstyrelsepartiet”, ”Kaplanpartiet” eller ”Afghanamnestipartiet”, men det är just det som skiljer medelstora skandaler från de stora.

Själva skandalen briserade egentligen 2012, när Expressen publicerade en film från den ödesdigra natten eller tidiga morgonen, torsdagen den 3 juni 2010.

Filmen visar tre lindrigt berusade politiker, som råkar i gräl med en känd komiker utanför MacDonalds på Kungsgatan, och använder några mindre hövliga tillmälen som ”babbe” och ”hora”. En av dem måttar en spark mot en person som försöker stjäla den andres mobiltelefon, men missar och träffar en ölburk istället. Ett fyllo dyker upp och hotar politikerna med OG (Original Gangsters), varvid de går från platsen och plockar med sig varsitt aluminiumrör från en byggnadsställning. Efter sådär 20 meter inser de att det inte var någon bra idé, lägger ifrån sig rören och går och pratar med polisen istället. Hela händelseförloppet kan ses här.

För ett otränat öga kan det se ut som en skandal av samma storleksordning som när Anders Borg gjorde helikoptern på den där festen. Eller när SSU:s ordföranden Anna Sjödin löpte amok på restaurang Crazy Horse 2006, eller när Victoria Kawesa delade ut karatesparkar i tunnelbanan, men det finns en viktig skillnad. Två av politikerna hette Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Och Sverigedemokraterna skulle ett par veckor senare väljas in i riksdagen.

I valet 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna och tog plats i Sveriges riksdag. Hela landet var i chock. Det som seriösa bedömare från höger till vänster avfärdat som en orimlighet, var ett faktum. Nu gällde det att snabbt visa att Sverigedemokraterna var de brutala nazister man varnat för, och att väljarna den här gången gjort ett oförlåtligt misstag. Aftonbladet skräder inte orden utan placerar tillgreppet av aluminiumrören i samma kategori som självmordsbombare.

Jag vet inte hur filmen från Kungsgatan hamnade på Expressens redaktionsbord, men den måste ha uppfattats som ett fynd. I varje fall har ingen under de tio år som gått lyckats hitta något mer komprometterande. Och då har man ändå ansträngt sig. Skattefinansierade organisationer mot rasism har lagt ner ett sisyfosarbete på att granska mailkonversationer och mediainlägg från kända SD-politiker – och bland det värsta man hittat är när före detta talmannen Björn Söder uttryckte sig lite fördomsfullt om bögar i en kommentar från 2003, något han naturligtvis bett om ursäkt för.

Hur namnet ”Järnrörsskandalen” myntades är oklart. Kanske trodde någon att byggnadsställningar är gjorda av järn, eller tyckte man att ”Aluminiumrörsskandalen” funkade dåligt som löpsedel. Själv gissar jag att Expressens rubriksättare associerade till den här teckningen av Joakim Pirinen.

Socker-Conny var under 90-talet en populär figur inom vänstern, som på den här tiden kunde tillåta sig att vara lite ”anti-PK”. I lätt anarkistiska seriestrippar provocerade han den ängsliga borgerligheten, ibland genom att klä ut sig i naziuniform eller spraya hakkors på väggen. Bilden där han svingar ett järnrör blev ikonisk och trycktes även upp som T-shirt. Det var också vid den här tiden som AFA och en del andra vänstergrupper, brukade attackera och misshandla Sverigedemokrater på stan. Anders Klarström beskriver i sin bok Prima Victoria hur AFA-anhängare bland annat beväpnade sig med armeringsjärn. Så dom som påstår att järnrör är en del av SD:s historia, har i alla fall delvis rätt. Bland frontfigurerna vid de här attackerna fanns två numera högrenommerade akademiker, som ofta syns i debatten.

Nu ska man inte bagatellisera och säga att Järnrörsskandalen helt saknar betydelse. Men är det verkligen det värsta som hänt i svensk inrikespolitik under 2000-talet? Eller har skandalen tilldelats orimliga proportioner – i syfte att hindra ett demokratiskt parti från att fullgöra det mandat man fått av väljarna, och legitimera närmast total utfrysning från politiskt inflytande under två mandatperioder? I så fall är behandlingen av Järnrörsskandalen en skandal i sig, kanske långt större än vad som faktiskt hände den där natten 2010.

Jag avslutar med att citera Kent Ekeroth, som trots allt är part i målet. Utan hans film hade det ju inte blivit någon Järnrörsskandal över huvud taget.

– Det var dumt och ser ännu sämre ut på film. Men om man tittar på vad situationen var så är det inte någon stor grej egentligen.

– Vad ångrar du?

– Att vi stannade kvar och tjafsade med dem.

BILD: Seriefiguren Socker-Conny. Tecknad av Joakim Pirinen.