PATRIK ENGELLAU: Scenkonst

 

KULTUR Det är plågsamt att behöva erkänna det eftersom det säkert får mig att framstå som en lågpannad ointellektuell typ men jag har upptäckt att jag inte gillar att gå på teatern, framför allt inte på teatrar som kulturintresserade medborgare sätter högt och skattebetalarna subventionerar med tusentals kronor per besökare, till exempel Dramaten i Stockholm. De senaste gångerna frugan och jag varit där har vi av ren leda avvikit i pausen. Hade jag fått bestämma hade vi smitit redan under första halvlek men frugan anser att deserteringar inte ska förvandlas till demonstrationer utan skötas snyggt och väluppfostrat så att inget märks.

Biobesök har jag däremot ofta genomfört med framgång. Det kan gärna vara filmer från Hollywood.

En förklaring som föresvävat mig är att filmen rent objektivt är överlägsen teatern på grund av de tekniska framsteg som möjliggjort scenkonstens förflyttning till vita duken. Man kan göra omtagningar, man kan anlita stunt men, man kan budgetera för miljonpublik och satsa på de bästa och mest högavlönade skådespelarna, man kan ta närbilder och göra alla möjliga tricks som inte fungerar på en teaterscen.

Men jag gillar inte den förklaringen eftersom det finns ståuppartister och musikband som kan fylla hela arenor med entusiastiska åskådare utan statliga subventioner eller konster från filmens värld. Jag har i stället dragit slutsatsen att min motvilja mot föreställningar av Dramatentyp beror på någon sorts konstruktionsfel i pjäserna.

När jag står inför svåra tankenötter som denna brukar jag söka lite hipp som happ på internet och får då ofta någon sorts napp. Så även denna gång. Jag hittade ett dokument som heter Jämställdhetscheck för anställda vid svenska teatrar. Jämställdhetschecken togs fram år 2010 och kan alltså ha påverkat de teaterföreställningar som frugan och jag ansett det klokast att sjappa från.

Att jämställdhetschecken haft inflytande är det nog ingen tvekan om. Bakom handlingen står Teaterförbundet, som är alla artisters fackliga organ, och Svensk Scenkonst, som är teatrarnas arbetsgivarförening. Tipset om jämställdhetschecken fick jag från Statens kulturråd som delar ut pengar till kulturevenemang så vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att checken under åtskilliga år haft ett avgörande påverkan på produktionen av teaterföreställningar i Sverige.

Jämställdhetschecken börjar med att redovisa vad personalen i en teaterproduktion ska göra dagligen (rubriken är ”Dagligt arbete”):

Detta avsnitt passar att diskutera/reflektera kring i enskilda produktioner, vid personalmöten av olika slag och vid årsplanering av verksamhet och utbud. Vi rekommenderar att ni diskuterar/reflekterar kring betydelsen av varje alternativ, gärna i grupp, och därefter fyller i resultatet.

Här är två av de frågor som facket, arbetsgivarna och staten anser att skådespelare och övrig teaterpersonal ska fördjupa sig i varje dag:

Min/vår uppfattning är att jämställdhets- och genusfrågor är integrerade i teaterns verksamhet.

Min/vår uppfattning är att jämställdhets- och genusfrågor regelbundet diskuteras och lyfts fram i organisationen och bidrar till ökad medvetenhet.

När teaterpersonalen penetrerat de enskilda frågorna och kommit fram till en ståndpunkt ska varje fråga besvaras med ❑ JA eller ❑ NEJ. Det finns elva närliggande frågor som på motsvarande sätt dagligen ska överläggas och skriftligen dokumenteras.

Jag försöker föreställa mig hur detta kan gå till. Vem som helst inser att vi rör oss med ämnen där något slutgiltigt och enhetligt svar endast kan uppnås i en församling vars samtliga ledamöter blivit så uttråkade och less av diskussionerna att de går med på vad som helst för att kunna gå därifrån och äta middag. Tänk dig själv en diskussion om #metoo. Den klarar ingen församling på tio minuter.

Hur lång tid kan det ta för teaterfolket att tröska sig igenom dessa dagliga frågor? En timme per fråga? Vad vet jag. Jag tror inte skådespelarna törs slarva med detta uppdrag ty de vet inte vad som händer om Statens kulturråd kommer på inspektion och vill revidera de dagliga diskussionsprotokollen.

Vissa dagar finns det ännu mer att göra. Då ska de berörda scenpersonerna ”diskutera/reflektera kring marknadsföring och publikarbete”. De fem frågeställningarna är snarlika. Här är två av dem:

Vi har analyserat marknadsföringen ur jämställdhets/genusperspektiv (t.ex. bildval, hur kvinnor och män beskrivs i ord och bild och hur kroppar exponeras). ❑ JA ❑ NEJ

Vi har diskuterat hur vi genom marknadsförings- och publikaktiviteter kan arbeta för att bredda publiken ur ett könsperspektiv. ❑ JA ❑ NEJ

Jag kan inte sluta mig till något annat än att pjäserna blir urtrista eftersom såväl förberedelser som själva föreställningarna egentligen bara handlar om att älta politiskt korrekta föreställningar som inte intresserar publiken, i varje fall inte mig, ett dyft. Jaha, du tror inte att skådespelarna nedlåter sig till att så ovärdigt lyda order från politruker? Det tror jag.

De är skräckslagna av risken att förlora sina jobb. Det finns hur många andra aktörer och aktriser som helst som inte drar sig för att sjaska ned sig för att få en roll. Fråga Harvey Weinstein om du inte tror mig.

BILD: Detalj ur en mosaik, Pompeji.

Patrik Engellau