OPINION Pedofila övergrepp inom katolska kyrkan förklaras ofta med att präster lever i celibat, vilket leder till sexuell frustration och kanske också en infantil sexualitet. Enligt samma logik kan många övergrepp i muslimska länder kopplas till att unga män inte får röra kvinnor och därför passar på att ”roa sig” med pojkar.

Pedofila tendenser inom vänstern (som jag skrivit om här och som Mattias Karlsson grundligt utreder här) är lite svårare att förklara. Från min tid som vänsteraktivist på 70- och 80-talet kan jag inte minnas särskilt många restriktioner när det gäller sex mellan vuxna. Tvärtom var toleransen påfallande hög. Det gränsöverskridande intresse för barns kön och sexualitet – som bland annat tog sig uttryck i en rad pedagogiska ”experiment” under 60-talet, och genomsyrade det tyska miljöpartiet Die Grüne under 80-talet – var ideologiskt motiverad.

Precis som den sexualisering av barndomen vi ser idag – där sjuåringar uppmanas ta ställning till om de är pojkar eller flickor och könsbyten är något som diskuteras i grundskolan. Bara det faktum att antalet diagnosticerade fall av könsdysfori ökat med över tusen procent de senaste åren, talar för att det ligger en ideologisk hund begraven.

Katolska kyrkan, islam och 68-vänstern uppvisar (sina inbördes olikheter till trots) ett motsägelsefullt och komplext förhållande till barn. Jag gissar att det i alla tre fallen har något med puberteten att göra.

Vad som kännetecknar puberteten (förutom att man blir lite hårigare än innan) är en grundläggande och irreversibel förändring i hjärnan. Den del av hjärnan som styr känslor och instinkter – och som fungerat alldeles utmärkt i den basala kontakten med våra föräldrar – får plötsligt konkurrens. En annan del av hjärnan som fungerar på ett helt annat sätt, strävar efter att sätta känslorna och instinkterna på plats. Fullt utvecklad gör den oss mer kapabla att tänka rationellt, fatta självständiga beslut och även uppleva något så subtilt som ”tvivel”. Tre nyttiga egenskaper som hjälper oss att ta oss fram i världen. Samtidigt hamnar dessa egenskaper lätt i konflikt med ideologier som grundas på tro, tillit och underkastelse. Har man väl passerat pubertetens gräns kommer varje försök att bli en fullkomlig kristen, en fullkomlig muslim eller en fullkomlig socialist att stöta på patrull i form av inre ”fiender”. Bara ett barn kan vara helt ren från synd.

Kulten av det oskyldiga barnet märks tydligast inom kristendomen. Den återfinns i myten om Jesusbarnet i krubban, såväl som hos hans efterträdare Greta Thunberg. Jesus säger själv i Markusevangeliet: ”…den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:13-16).

Inom islam är man mer besatt av begreppet oskuld. Mohammeds trovärdighet som profet gynnades av att hans favorithustru Aisha ingick äktenskapet före puberteten. Hennes låga ålder noteras omsorgsfullt i urkunderna och det påpekas att hon fortfarande lekte med dockor – inte för att misskreditera Mohammed, utan för att hedra honom. För den som dör en hjältemodig död väntar inte mindre än 72 oskulder i paradiset. En av Islams viktigaste högtider Eid al-adha, firar minnet av hur Abraham stod i begrepp att offra sin minderårige son, men Gud var barmhärtig den gången och lät honom offra en vädur istället.

Genombrottet för vänsterns politiska inflytande i Sverige var en storskalig satsning på barnkulturen. Först erövrades Bolibompa, sedan kulturdepartementet och därefter låg världen öppen. Daghem och skolor blev avant-garden för alternativa idéer om könsroller, värdegrund, feminism och normkritik. Det finns också en tradition hos vänstern att ta med barn på demonstrationståg, Pride-parader och klimatmanifestationer. Vad som fick hela den etablerade vänstern att falla platt till marken inför anstormningen av tusentals unga afghanska män, var just att de uppfattades som ”barn”. Något som övertrumfade alla andra argument. Ett annat exempel är masspsykosen runt den tragiskt drunknade pojken Alan Kurdi, vilket bidrog till att öppna Europas portar för massinvandring.

Visst är det fint med kärlek till barn. Men vad händer om barnen blir kult? Om de får symbolisera något utöver sig själva, något som vuxenvärlden hett eftertraktar men aldrig kommer att kunna förverkliga? Istället för att reduceras till halvfärdiga vuxna (vilket varit barnens lott under tidigare historiska epoker) riskerar de att upphöjas till moraliska och spirituella förebilder.

Ett genomgående drag bland pedofiler är att de tycker barn är perfekta och fullkomliga som de är. All utveckling är av ondo. Oskulden är slutmålet och inte ett steg på vägen (vilket vore mer logiskt ur evolutionär synvinkel). Påtvingad intimitet representerar inte bara ett sökande efter sexuell utlevelse, utan också ett sökande efter ”De vises sten”. När puberteten väl är avslutad bryts förtrollningen och attraktionen avtar.

Det är svårt att tänka sig en vänster utan ett folk. Kanske drar jag pedofiltråden lite väl långt, men vill ändå insinuera att det finns ett samband mellan vänsterns upphöjning av barn, och dess dragning till kulturer som hållit sig obesmittade av det vi kallar västerländsk civilisation. Kulturer med låg utbildning, styrda av känslor och instinkter snarare än rationellt tänkande, får vänsterns hjärta att klappa. Däremot är man påfallande kallsinnig inför den svenska villaägande arbetarklassen. Kanske har den blivit för välutbildad, för rationell i sitt tänkande eller helt enkelt förlorat sin charm.

Det händer att svenska arbetare reagerar negativt på företeelser som ökad brottlighet eller otrygghet för kvinnor, och utkräver ansvar av invandrargrupper (som de vuxna människor de antagligen är) men då är vänstern genast där och talar om rasism. Till sin hjälp har man en arsenal av diagnostiska termer som ”islamofobi”, ”afrofobi” eller ”xenofobi”. Varför inte underkasta vänstern samma typ av granskning som man utsätter andra för? Det vore i högsta grad relevant att fråga vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom deras ”afrofili”, ”xenofili” och ”islamofili”. Kanske har det ingen uppenbar koppling till ”pedofili” – men det är i alla fall värt att notera hur utomeuropeiska kulturer gång på gång bemöts med samma oreflekterade överseende, som annars bara ägnas minderåriga. Eller som Mustafa Panshiri uttrycker det: ”de låga förväntningarnas rasism”.

Läs även ”Den pedofila vänstern. Del 1” (12/2 2020)