PATRIK ENGELLAU: När man bygger om hela ekonomier går det bra

OPINION Under ett kvartssekel efter slutet av andra världskriget genomgick Västeuropa och USA en märkvärdig ekonomisk transformation. Perioden har sedermera kommit att kallas rekordåren. På något märkvärdigt sätt stämde allting för nästan alla människor. Utan att någon kunnat förutse det och utan någon ekonomisk plan lyftes alla människor till välstånd. Hur gick det egentligen till?

I början av 1980-talet blev jag statligt anställd framtidsforskare i, om jag minns rätt, lönegrad F24. Vid det laget hade rekordåren tagit slut, det kunde man känna på sig ungefär som man idag känner på sig att migrationshajpen har tagit slut (utan alla jämförelser i övrigt utan bara som en illustration till hur svårfångade men allmänt uppfattade stämningsförändringar faktiskt inträffar och inte så sällan som man kanske föreställer sig).

Eftersom det även för lönegradsinplacerade framtidsforskare är svårt att förutsäga framtiden ägnade jag mig i stället åt att förstå det förgångna, nämligen just rekordåren. Vad var det egentligen som hade skett?

När jag funderade på detta gjorde jag i tankarna en innovation. Jag uppfann en ny sorts kamera som fick med allting, alltså inte bara ett visst berg eller ett visst hus utan precis allting: järnvägar, skolor, skogar, kossor, apotek, sjukgymnaster och så vidare. Med denna kamera tog jag för varje land en bild före rekordåren och en bild efter rekordåren. Då kunde jag göra två slående observationer.

Den första observationen var att alla dessa länder hade helt omvandlats under perioden. Bortsett från en och annan katedral som stod kvar sedan tidigare var allt nybyggt, nytillkommet, nyskapat. Det var inte bara i Tyskland som man byggt nytt för att det gamla var sönderbombat utan samma iver till förnyelse hade inträffat även i Sverige där man demolerade hela städer för att skapa utrymme för ett helt nytt samhälle.

Den andra observationen var ännu mer svindlande i all sin enkelhet. Den var att det efter rekordåren såg precis likadant ut i alla länder. Vägarna var likadana, arkitekturen var likadan, folk klädde sig likadant, tunnelbanorna var snarlika, det stod samma sak i skolböckerna, hallåmänniskorna i teve såg ut att komma från samma fabrik, rusningstiderna i trafiken inträffade på samma klockslag och så vidare. Det verkade som om människornas existens i alla länder i detalj hade anpassats efter ett enda gemensamt mönster.

Så var det också. Man hade trott att det gemensamma Wirtschaftswunder som inträffade i alla dessa länder hade berott på att olika producenter i de fria marknadsekonomierna hade producerat lite som de själva tyckte och att medborgarna sedan pysslat ihop sin egen kombination av varor efter vad som råkade erbjudas i stånden på marknaden. Men när man studerade det hela på lite avstånd kunde man ju se att det inte handlade om individuella livsstilar utan om en enda gemensam livsstil som delades av alla. Alla levde likadant. Jag kallade denna livsstil för ”PV, teve och WC” efter Volvo PV, den i Sverige överlägset mest populära bilen, televisionen och vattentoaletten. Denna livsstil var oslagbart populär. Alla i hela Västeuropa ville ha den om än med smärre nationella variationer.

Förstår du nu? sa jag till min chef, professor Lars Ingelstam, en mycket intelligent och behaglig människa. Det var inte en massa prylar som producerades under rekordåren, det var en enda, en livsstil som hette PV, teve och WC. När alla skulle ha denna generalpryl jobbade de som bävrar för att få den färdiginstallerad i sina liv. När alla till slut hade fått den så gick luften ur och rekordåren var slut. (Så var det faktiskt men förståsigpåarna trodde att den kraftiga avmattningen i världsekonomin berodde på OPECs oljeprishöjningar under sjuttiotalet.)

Lars Ingelstam sög på den karamellen ett slag. Så du menar, sa han eftertänksamt, att det inte kommer att bli någon riktig fart på världsekonomin igen förrän mänskligheten hittar på någon ny generalpryl analog med PV, teve och WC.

Ungefär så, sa jag.

Hm, sa Lars.

Lars var lite miljögrön av sig och tänkte tidigare än de flesta på global uppvärmning. Nästa dag sa han att han hade kommit på en grej. Vad säger du om projektet att göra hela världen koldioxidneutral? frågade han. Det skulle ju tvinga fram en total omläggning av alla ekonomier och hela vår nuvarande livsstil. På det viset skulle det ju kunna ligga till grund för en ny tjugofemårig rekordårsperiod.

Lars hade ju rätt, i varje fall på en punkt. Projektet skulle vara synnerligen omvälvande och kräva ett enormt engagemang från människorna väl i paritet med vad som behövdes för att installera livsstilen PV, teve och WC i alla samhällen. Men det fanns en hake, tyckte jag. Folk skulle inte känna samma brinnande entusiasm för att betala för nya vindkraftverk någonstans i Norrland som de gjorde när de sparade ihop till sin första Volvo. Miljöprojektet kändes mer som en sorts sovjetrysk byråkratvision än som en äkta dröm för vanliga, levande människor.

Sedan glömde jag bort frågan i några decennier. Kanske gjorde Lars det också. Men nu börjar den bli aktuell igen. Finns det någon riktig ekonomi i koldioxidneutralitetsprojektet eller kan det bara fungera som en modern motsvarighet till Stalins tunga hand? Svaret är inte självklart. Något skumt är det när BlackRock, världens största fondförvaltare, inkarnationen av kapitalet på Wall Street, i Davos kommer ut som miljömupp.

BILD: Framtidens stad, 1950-talet.

Patrik Engellau