IDÉ OCH KULTUR Är vi inte trötta på att träna? Hur meningsfullt är det egentligen att springa för springandets skull? Hur manligt är det att stå på ett gym och göra marklyft och sedan spana in sina muskler i spegeln? Det Goda Samhället presenterar här en spaning inför 2020-talet: Människor kommer tröttna på att träna. De kommer vilja börja arbeta istället.

Under hela mitt liv har jag sprungit i elljusspår eller tränat på gym. Inte konstant, men i perioder. Utan att ha någon talang för det har också spelat en del innebandy. Men nu går det inte längre. Det känns bara löjligt. Ska jag, en vuxen man på 52 år, ägna min energi åt att springa runt i skogen för springandets skull? Ska jag stå på ett gym och lyfta vikter för lyftandets skull? För det är ju inte så att min träning syftar till att maximera någon potential som jägare eller krigare. Jag springer och lyfter för ingenting! Nu är jag trött på att träna. Jag vill jobba. Ge mig ett dike att gräva.

”Men man tränar för att må bra”, säger någon. Det är sant att man mår bra av att anstränga sig fysiskt. Men hur bra mår man inte av att se ett påtagligt resultat av sina ansträngningar? När jag hyrde en sommarstuga hos en gammal bonde i Uppland för ett tiotal år sedan hjälpte jag honom några gånger att få in höet under tak (han använde inte plastemballage). Jag har sällan känt mig så tillfredsställd, fullständig och stabil som när arbetet var gjort och höet var bärgat. Jag vill inte romantisera fysiskt arbete: Det kan vara slitsamt, monotont och själsdödande. Men det innehåller ändå en dimension av syfte och meningsfullhet som tränandet definitivt saknar.

Den franske konservative politikern och tänkaren François-Xavier Bellamy hävdar i en essä från 2018 ”Demeure – Pour échapper à l’ère du mouvement perpétuel” (ungefär: ”Hemvist – För att undkomma den ständiga rörelsens era”) att löpträning är ett av de mest symptomatiska utslagen för den moderna människans tillvaro i ständig framåtrörelse. Med franskt sinne för abstraktioner visar han hur moderniteten (från 1600-talet och framåt) gjort rörelsen och förändringen till ett självändamål samtidigt som den nedvärderat stillhet och ”kvarvarande”. Vi ska alltid ”framåt” som vår svenska politiker och filosof Annie Lööf sa på någon valaffisch. Vi lägger energi på ett i grunden meningslöst löpande eftersom framåtrörelsen mot ingenting har blivit vårt naturliga tillstånd. Men det är inte nödvändigt att anlägga så stora perspektiv. Det räcker att se till våra egna liv. Är det inte märkligt att springa för springandets skull och lyfta vikter för lyftandets skull? Vore det inte mer tillfredsställande att aktivera sig fysiskt för att åstadkomma något mer än vårt eget välmående?

Victor Malm beskrev i en krönika i Expressen 18 januari (”Jag kunde inte springa ifrån min oro och sorg”) hur han under 2010-talet hängde på en löptrend som lovade både skönhet och lycka. Genom att springa skulle man bli snygg, vältränad och dessutom lycklig. Men så enkelt var det inte.

Malm berättar:

”Jag föredrog, som de flesta, att jogga ensam. Hela tiden övertygad om att det, någonstans, gjorde mig till en bättre person: starkare, mer uthållig, mer motståndskraftig, mindre benägen att falla ner i ett svart depressivt hål. Jag joggar fortfarande, trots att jag nu vet att inget av det där är sant.”

Victor Malm medger att han inte riktigt vet varför han tar upp ämnet. Och vi rör oss lite i obanad terräng här. Vem talar idag om tränandets meningslöshet? Men något betyder springandet och hans förhållande till det, skriver han. Han fortsätter sina löpturer, men löpandet har mest blivit en bild av livets meningslöshet. En fot före den andra. Livet igenom. Tills det tar slut.

Om vi tillåter oss att spana lite inför framtiden kommer kanske fler snart att uttrycka en uppgivenhet inför det fysiska tränandet. Vi kanske kommer söka efter en meningsfullhet vi tappat bort och då kommer inte löp- eller styrketräning stå högst på priolistan. Det måste finnas någon mer mening än att bara arbeta på sin egen fysiska perfektion.

Jag tror att människor kommer börja vilja arbeta. Kanske inte heltid, inte jämt. Men som ett komplement till det stillasittande livet framför datorn. Några kommer slå mynt av denna nya trend och erbjuda ”arbetsläger” där man får bygga timmerhus, gräva diken, bygga broar, såga ned trän och hugga ved. Men för många kommer även detta bli för artificiellt och de kommer hitta sätt att börja arbeta på riktigt. Och vem vet? Går det riktigt åt skogen för Sverige kanske det kommer att behövas.