OPINION Den mest infekterade och fundamentalt avgörande debatt som försiggått i Sverige de senaste decennierna är den om svenskhet. Essensen av denna debatt är frågan om vilka som har mest rätt att göra anspråk på det territorium som idag kallas Sverige. Är det de etniska svenskarna, med månghundraåriga anor på territoriet, eller har nyanlända från avlägsna delar av världen lika stor rätt? Har de kanske rent av större rätt?

I så gott som hela övriga världen ses en sådan frågeställning som märklig, då den historiskt mänskliga ordningen är att anor ger anspråksrätt. I det moderna projektets Sverige vill tongivande krafter i samhället dock förpassa sådana uppfattat förlegade och primitiva ordningar till historien. I Sverige skall istället världen samlas och på kuppen tina upp samt assimilera den förlegade svensken in i ett föregångsterritorium där ingen har mer rätt till anspråk på det än någon annan.

Det är allt gott och väl med ett sådant projekt, problemet är bara implementationen av det. Det finns två huvudproblem att beakta: Först och främst vad territoriets nuvarande befolkning med anor och uppfattad anspråksrätt har att säga om projektet och hur det påverkar dem. Sedan har vi problemet med projektets implementation, så att det faktiskt fungerar och inte bryter ihop.

Huvudstrategin vad gäller det första har varit att uthålligt och brett påverka territoriets nuvarande befolkning till att acceptera projektet. Personer som inte låtit sig övertygas om dess förträfflighet har antingen ignorerats eller, om det inte räckt, straffats hårt socialt. Vad gäller det andra problemet har huvudstrategin varit tafflig och osofistikerad, nämligen att genomföra denna massiva samhällsförändring genom att inte ändra någonting väsentligt alls i det gamla systemets principer och uppbyggnad. Detta har föga förvånande lett till allvarliga problem vad gäller de flesta centrala samhällsaspekter.

En sådan aspekt är hur folk skall beaktas och benämnas när de anlänt ifrån världens alla hörn. Den hittillsvarande och osofistikerade strategin har varit att säga att alla är svenskar, oavsett ifall de har tusenåriga anor i landet eller om de anlände för tusen minuter sedan. Ett uppenbart problem med denna strategi är att termen ”svensk” i praktiken redan är reserverad för dem med långa anor i Sverige, varför det blir absurt att kalla en nyanländ afghan för svensk eller kanske till och med smålänning.

En annan aspekt är hur det nya projektet, med världen i Sverige, skall finansieras. Även här har man kört på och inte ändrat någonting, trots väsensskillnaden mellan det gamla systemet och det nya. Resultatet har varit givet, nämligen ett misslyckande. Det finns helt enkelt inte någon bärkraft i att låta svenskar med anor såväl finansiera resten av världens uppehälle i Sverige såväl som att ge bort väsentliga delar av landet i form av egendom av olika slag.

Ett beslut skulle nu alltså behöva tas: Antingen överger vi det nya projektet eller så etablerar vi nya och fungerande principer för det. Ett tungt argument för att överge det är att det är svårt att se vad som skulle vara dess nytta. Vad är mervärdet av att hela världen försöker samsas på en liten jordplätt i Norden? Givet de fundamentala skillnader i kultur och värdegrund (ja) som finns mellan världens olika folk blir resultatet goda portioner konflikt och osämja. Vilket vi redan ser på de flesta plan i det svenska samhället.

Argument för att fortsätta projektet är ärligt talat ganska svåra att identifiera. Visst finns argument som vissa intellektuella samverkansvinster samt breddning av oförargliga men livskvalitéhöjande aspekter genom ökat mat- och kulturutbud, men negativa sidoeffekter skulle obönhörligen komma på köpet. Vidare skulle breddningen kunna åstadkommas genom invandring långt mindre omfattande än den massinvandring som sedan 1980-talet varit norm. Ett annat argument för är givetvis det humanitära. Detta är dock så fundamentalt skadeskjutet vid det här laget att vi inte behöver lägga tid på att resonera kring det.

Vidare behöver projektets proponenter också förstå och acceptera att dess fortsättning, för att fungera, obevekligen skulle kräva en radikal omdaning av det svenska samhället. En omdaning så extrem att så gott som ingen, och allra minst de själva, skulle acceptera den.

Sammantaget landar vi därför föga förvånande i att projektet behöver överges och att vi istället återetablerar en stat av mer traditionellt och beprövat snitt. Det är alltså inget att vänta på. Skrid till verket och bidra till det du också.

Fredric Morenius är civilingenjör och teknologientreprenör. Han var tidigare migrationspolitisk talesperson för Medborgerlig samling. Sedan 2018 är han fristående debattör och opinionsbildare.