OPINION En för mig tankeväckande men kanske meningslös observation av sociala förhållanden är att när något nytt uppträder i samhället som är stort nog att utöva inflytande under lång tid så kommer människor redan i början av företeelsens existens att ana vilka konsekvenser som kommer att uppträda. Puh! Vad kan det betyda?

Till exempel startade Henry Ford sin första fabrik med montering vid ett löpande band i Highland Park vid Detroit med ambitionen att bilen skulle bli ”var mans egendom”. Då var det ganska lätt att dra ut trenden och föreställa sig åttafiliga motorvägar även om det tog mer än ett halvt sekel innan några sådana förverkligades.  

Vår tids första demokrati etablerades i USA för mer än två sekler sedan. Idéerna redovisas i Oavhängighetsförklaringen och konstruktionsritningen i Konstitutionen. När maskineriet varit igång i femtio år och demokratin börjat bli varm i kläderna kom fransmannen Alexis de Tocqueville på besök och redovisade sina erfarenheter och tankar om det nya samhällssystemet i boken Demokrati i Amerika som publicerades 1835, numera en ständigt läst klassiker.

Boken består av tusen tättryckta sidor med iakttagelser och förutsägelser som, tycker jag i alla fall, häpnadsväckande ofta är precis på pricken. Bland annat funderar han över om och i så fall hur demokratin skulle kunna förvandlas till någon sorts despoti. (Varför ställde han sig frågan? Jag tror att Tocqueville, en bildad karl, tänkte på Platons resonemang om hur den antika demokratin hade inneboende tendenser att urarta.)

Tocqueville säger att det slags förtryck över sina medborgare som demokratin kan komma att utöva över sina medborgare ”är olikt någonting annat som tidigare existerat i världen”:

Över massan av människor står en enorm vaktande makt som åtar sig att på egen hand säkra medborgarnas behov och övervaka deras öde. Den makten är absolut, noggrann, välsinnad och mild. Den skulle vara som en förälder om dess syfte var att förbereda barn för vuxenlivet men den strävar i verkligheten efter motsatsen, alltså att hålla kvar medborgarna för evighet i barndomen. Den vill att folk ska vara glada bara de inte tänker på något annat än att vara glada. En sådan regering arbetar gärna för medborgarnas lycka men den vill ha ensamrätt på uppdraget och på att bestämma vad som är lycka. Den säkrar deras trygghet, tillfredsställer deras behov, förser dem med underhållning, sköter deras viktigaste angelägenheter… vad återstår annat än att låta dem slippa tänka och bekymra sig över livets problem? 

Jämlikhetsprincipen har förberett människorna för allt detta och förmått dem att stå ut och ofta betrakta regeringens ingrepp som förmåner… En sådan makt förstör inte men den förhindrar liv, den tyranniserar inte men den undertrycker, den försvagar och fördummar folket tills varje nation förvandlas till en flock skrämda och flitiga djur med regeringen som herde.  

Inget land, vågar jag påstå, har kommit längre på den vägen än Sverige. Monumentet över den utvecklingen är vår regeringsform från 1974 som artade sig till en kröningsfest för politikerväldet där väldets uppgift och ambitioner stolt presenterades i 1 kap. 2 § i enlighet med vad Tocqueville förutsåg:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Att demokratin i sitt välsinne skulle utsträcka sin mildhet även till andra folk än de egna medborgarna hade Tocqueville inte förutsett vilket visar hur svårt det är med framtidsstudier.