Mohamed Omar: Uppsala – från idyllisk studentstad till skjutningarnas Mecka

Mohamed Omar

OPINION Korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala och sätter ner honom på ett tak. Så frågar korpen pojken vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Vad Selma Lagerlöf ville säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”Uppsala universitet”.

Men detta är Uppsala före den ansvarslösa massinvandringen och mångkulturalismen. Det Nya Uppsala som nu växer fram har ett annat signum. Det är nu staden där det skjuts mest i Sverige. Mer än i både Stockholm och Malmö sett till antalet invånare. Och de som skjuter är inte fulla studenter som firar sina första föräldrafria år med lite pang pang. De är heller inte utländska studenter från Frankrike, Tyskland och Italien. De som skjuter på varandra har bakgrund i Afrika och Mellanöstern.

I ett stort uppslag i Upsala Nya Tidning i december förra året intervjuas Obaida Alramahi. Han är född i Sverige till palestinska föräldrar och djupt religiös muslim. Artikeln illustreras med en bild av Obaida på den muslimska griftegården i Uppsala. Där vilar flera av offren för gängvåldet.

Det säger oss att de döda var muslimer, åtminstone kulturella muslimer, sannolikt med invandrarbakgrund. Obaida berättar han varit med och gett islamiska begravningar åt offer för skjutningar. Han säger också:

”När jag var ung och en person dödades i Uppsala var det något som vi pratade om i flera år. När det händer idag blir det snabbt tyst, det har blivit vanligt att någon skjuts att folk verkar glömma det direkt.”

Obaida, som en tid fungerat som en ”ungdomspastor” i moskén, är medveten om att gängen som skjuter på varandra består av män med muslimsk identitet och invandrarbakgrund. Jag och Obaida är ungefär lika gamla. Vi är faktiskt bekanta. Jag har träffat honom flera gånger i Uppsalamoskén på den tiden jag var muslim. Han är uppvuxen i Gottsunda:

”Han har vuxit upp i Gottsunda och är i högsta grad medveten om att en del ungdomar i utsatta bostadsområden löper risk att hamna i kriminalitet. Han vill inte hymla med att flera har invandrarbakgrund och menar att det gör större skada att tysta ner saken.”

Kenneth Ågren, chef för polisens avdelning grova brott i Uppsala, är i tidningen fPlus öppen med vilken bakgrund gängmedlemmarna har:

”De etablerade gängen består oftast av andra och tredje generationens invandrare som inte har fått möjlighet att integreras ordentligt i svenska samhället.”

Jag håller dock inte med om att de inte fått möjlighet. De har haft alla möjligheter.

Mina föräldrar har läst vid universitetet, men jag växte inte upp i det akademiska Uppsala. Staden har traditionellt varit uppdelad i två delar, väster och öster om Fyrisån. Väster om ån är känd som den akademiska staden. Jag tillbringade min barndom på Kvarngärdet, ett nybyggt kvarter från 60-talet. Det ligger nära centrum, men kändes långt bort. Vi talade inte i dessa termer då på 80-talet, men nu skulle man kanske beskriva det som ett ”vitt arbetarkvarter”. Majoriteten av invånarna var ”gammelsvenskar” med vanliga jobb. De mångkulturella inslagen bestod av greker, juggar och sydamerikaner. Mest greker. Men de utgjorde en minoritet i alla sammanhang och det svenska språket dominerade överallt.

Jag tittar på mitt klassfoto, klass 5 a på Kvarngärdesskolan. Vi var 23 elever, av dessa hade två utomeuropeisk invandrarbakgrund. Därtill hade vi tre svenskfödda elever med grekiska föräldrar. När jag gick i fyran hade vi bara en klasskamrat med utomeuropeisk invandrarbakgrund. Situationen var alltså en helt annan i mitten av 80-talet. Och då var vår skola, eftersom den låg i ett ”arbetarkvarter”, betydligt mer mångkulturell än många andra skolor i Uppsala, som knappt hade några utomeuropeiska invandrare alls.

Under hela min uppväxt sköts det inte ett enda skott i Kvarngärdet. Vi barn kände oss trygga och på somrarna rände vi mellan gårdarna. Mammorna ropade från fönstren – på svenska – när det var dags att komma upp och äta. Men det var då, numera skjuts det hej vilt. Kvarngärdet är på väg att bli ett nytt Gottsunda. Nu läser jag om hur en lägenhet i Kvarngärdet besköts förra veckan. Skotten gick genom fönstret till sovrummet hos en småbarnsfamilj. Jag läser om rädda människor som desperat vill komma därifrån. Sådant som vi såg på film om gangsters i Amerika är nu verklighet för de unga i Kvarngärdet.

Numera är Kvarngärdets demografi totalt förändrad på grund av två saker: 1) white flight, det vill säga att gammelsvenskar flyttar ut, och 2) fortsatt utomeuropeisk massinvandring. Man kan inte undgå att höra arabiska språket när man besöker kvarteret.

Jag vill inte idealisera 80-talets Kvarngärdet. Det fanns stök, fylla, knark och ångest även då. Men det var tryggare i förhållande till dagens situation. På den tiden var invandringen rimlig och anpassning till den svenska kulturen var möjlig. Så är det inte längre. I stället byggs det upp samhällen i samhället som känner liten eller ingen samhörighet med oss andra. När det inte finns samhörighet, en känsla av ett vi, ökar otryggheten.

I Uppsala styr ett vänsterliberalt etablissemang som främjat ansvarslös massinvandring och mångkulturalism i godhetens namn. Det är en vänster med brett stöd bland akademiker och i den ”gammelsvenska” medelklassen i stadens bättre kvarter. De som bor långt borta från massinvandringens negativa effekter är också de som är mest positiva till den. Det akademiska Uppsala, den västra sidan så att säga, har röstat för en politik som förslummat och försämrat för den östra sidan. Det är dem som inte har råd att bo i villor som fått leva med våld, knark, islamisk fundamentalism och en ökad känsla av hemlöshet i sitt eget land. De som vill bort från våldet i Kvarngärdet och Gottsunda kan inte söka asyl i och bosätta sig i de lugna, trygga och ”gammelsvenska” kvarteren. Det kostar för mycket, och de goda vill inte ”öppna sina hjärtan” för sina landsmän, utan de kräver att vi som inte har ska öppna våra hjärtan, för att de ska kunna känna sig goda utan att ha behövt offra något.

Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Erik Pelling vädjar nu om hjälp från rikspolisen för att stävja det invandrarrelaterade gängvåldet: ”Vi har ett djupt problematiskt läge i Uppsala och vi har haft det i flera år”, säger han till Expressen.

Pelling hör dock till dem som sjungit invandringens och mångkulturens lov under alla år. Han har haft samma linje som sitt parti Socialdemokraterna som ju gått från att vara arbetarnas parti till att vara ett invandringsparti där fortsatt massinvandring från Afrika och Mellanöstern prioriteras framför de svenska medborgarnas trygghet och välfärd. År 2015 sa Pelling till UNT: ”Jag håller inte med om att mottagandet av flyktingar inte fungerar, det är en bild som SD jobbar hårt för att förmedla. Vi har en bra integration, även om den går att förbättra.”

Nu säger han att effekterna av detta ”flyktingmottagande” ska bort från Gottsunda:

”Gottsunda är en bra stadsdel, men det handlar om en grupp kriminella som tagit stadsdelen i besittning. De måste bort härifrån”, säger han. Med en ansvarsfull och rimlig invandringspolitik hade gängen inte funnits i Gottsunda. De hade inte funnits i Sverige.

En av utmaningarna för polisen i Uppsala består i att människor i de utsatta stadsdelarna inte vågar vittna, menar Pelling:

”Det finns en tystnadskultur och rädsla. Det är unga män med stort våldskapital som skrämmer människor till tystnad. Det är fullständigt oacceptabelt. Vi har inte plats för den här typen av beteende i samhället.”

Ja, det är så det ser ut i länder som Somalia, Irak och Afghanistan varifrån invandrarna kommer. Det är svaga stater som varit krigshärjade i decennier. Det är länder som är genomsyrade av rasism och klanfejder, islamisk extremism och låg utbildningsnivå. Med massinvandringen från dessa länder sprider sig dessa beteenden hit. Sverige blir mer som invandrarnas hemländer. Det är inte svårare än så. Med en rimlig invandring hade det kunnat fungera, men det är för sent nu. Idag är det enda realistiska och ansvarsfulla ett totalt asylstopp och att börja vidta åtgärder för att stimulera återvandring.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)