OPINION Svensk ekonomi har varit en av den västerländska historiens framgångssagor i modern tid. Enligt EU:s prognos kommer BNP-tillväxten i Sverige att halveras i år jämfört med föregående år och fortsätta nedåt 2020. Inflationen blir högre än tillväxten och arbetslösheten fortsätter uppåt. En del av befolkningen kommer att uppleva reallönesänkningar samtidigt som priserna stiger. Vi ser för första gången på flera generationer att delar av medelklassen får det sämre. I takt med denna utveckling klarar det svenska samhället allt sämre av sina åtaganden gentemot medborgarna vilket vi påminns om dagligen i alla nyhetskanaler på väsentliga områden som säkerhet, skola och sjukvård. En känsla av kris sprider sig.  

Sveriges framgångssaga bygger på tillgång till naturresurser, på ett företagsvänligt politiskt klimat och på befolkningens arbetsvilja. Det var den svenska ingenjörskulturen som inte bara byggde landet utan också definierade vilka vi är. Nu ska det medges att denna framgångssaga också byggde på de fördelar Sverige drog inte bara efter andra världskriget, i och med det försprång vi hade jämfört med de många länder som var sönderbombade, utan också på det vi tjänade under och till följd av kriget. Vi var en stark nettoexportnation.  

Sedan tre år tillbaka (2016) har vi blivit en nettoimportnation trots att exporten ökar. Ungefär 25 procent av statens utgifter går nu till människor i arbetsför ålder som inte vill eller kan gå till ett jobb på morgonen. Landet som byggde överallt har inga stora projekt kvar. Det finns inga visioner. Politiken är reducerad till att den enskilda politikern försöker överleva nästa opinionsmätning.   

Olika kulturer reagerar på olika vis i kristider. Det vanliga är att de anpassar sig till en ny verklighet genom en process av kritik och små gradvisa ändringar. Några speciella kulturer såsom Sverige har svårare för liknande omställningar. De håller istället fast vid den tidigare satta kursen oavsett omständigheterna till dess allt går ”rakt in i kaklet”, som man säger i dag, det vill säga även när saker går galt och vi ser detta. Karl XIIs krig efter Poltava var en sådan situation i början på 1700-talet, och Sverige har haft flera liknande både före och efter. Det var få soldater som ville slåss mot Norge efter nederlagen på kontinenten och i och med det andra försöket var den militära ledningen på kollisionskurs med kungen. Hade en norsk kula inte träffat kungen är sannolikheten stor för att det hade blivit en svensk kula.  

Det är som bekant svårt att känna sig själv, men om man frågar andra människor i andra kulturer om oss så säger några att den svenska kulturen är auktoritär. ”The Japanese of Europe” är en inte okänd beskrivning av svenskarna.  

Som den japanska kulturen bygger den svenska på en hög grad av lydnad och disciplin. En annan sida av detta är att vi är ordningsamma och väl organiserade. Ta ett enkelt exempel som ordet ”tyst!”. Om man säger något motstridande och/eller står lägre placerad i hierarkin är det inte ovanligt att bli bemött med ett slags krav på tystnad.  

Det kännetecknar en auktoritär kultur. Detta är ofta motsatsen till den självbild vi har. Vi tror att vi är frispråkiga och demokratiska, det vill säga att vi lyssnar till alla. ”Kolla bara på alla de tillfällen med fika vi anordnar under en vecka”, protesterar någon, ”där vi möts över en kopp kaffe”. I verkligheten finns hårda sociala regler för vad som får sägas under ett fika också. Man får bara tala om sådant som inte är kontroversiellt. Människor från andra kulturer upplever ofta detta som om man bara får säga det som är banalt och avstår från deltagande. Fika ses istället som ett instrument för ledningen att skapa konsensus runt ett gemensamt projekt så länge vi stöder samma idé. Så länge vi stöder samma idé är vi alla kompisar. Bryter någon med detta blir det ”dålig stämning” och de första, de mest känsliga, skyndar sig snabbt tillbaka till sina kontor. Den som bryter stämningen blir om inte sparkad så isolerad, som är en form för socialt tryck som inte så lite påminner om social terror. Denna isolering kan leda till social ohälsa, i sämsta fall och med tiden till självmord. Andra kulturer har direkta konfrontationer, som ofta är mer påfrestande i stunden, men mer konstruktiva och på många sätt ärligare. Mycket tyder också på att det är sundare för samhällets invånare.  

Svensk kultur kan definieras som en monotankekultur vilket betyder att social konsensus byggs runt en tanke åt gången. Detta gäller också i massmedia, vilket har förödande konsekvenser för samhällsdebatten, som i praktiken ofta är icke-existerande. Statsvetare talar om åsiktskorridorer. Vi lever i ett smått schizofrent samhälle där man i princip förespråkar åsiktsfrihet och yttrandefrihet, men där det de facto ofta råder åsiktsförbud.  

Att bo och leva i en monotankekultur är inte nödvändigtvis dåligt. När man har stakat ut rätt kurs, som Sverige hade under stora delar av 1900-talet, är det en stor fördel. Alla vet i vilken riktning man ska gå och man behöver inte slösa tid på onödiga diskussioner. Den tanke som har styrt Sverige de senaste hundra åren är Socialdemokratins välfärdsstat, byggd på ökad levnadsstandard för arbetarklassen och sedan för medelklassen. Fredrik Reinfeldts regeringen följde i mångt och mycket samma tanke.  

Samhällen som präglas av en tanke är mera effektiva. Dagens samhälle är också mer effektivt, även när utvecklingen går i fel riktning, det vill säga att allt nu går snabbare i fel riktning, vilket betraktas med en viss fasa av våra grannländer.  

Delar av denna kris kan skyllas på våra ledande politiker, men delar bestäms också efter vad som händer i omvärlden. Det största som hänt i omvärlden de senaste tjugo åren är att Sverige och Västvärlden har fått sin första egentliga konkurrent på mer än trehundra år, Kina. Östblocket var egentligen inget ekonomiskt hot. Det var mer en fråga om att vänta ut dem till deras pengarna tog slut. Problemet är att vi inte är vana vid verkliga konkurrenter och våra experter och socialvetare har varit för upptagna av att fira sin egen förträfflighet (tänk på Fukuyamas ”End of history”) istället för att förbereda oss på det som skulle komma.  

Det svenska samhället kan liknas med ett tankfartyg. Det tar relativt lång tid från det att någon upptäcker ett hinder i havet till dess man börjar vrida på ratten, och det tar ännu längre tid från det att någon börjar vrida på ratten till dess att båten faktisk ändrar riktning. Under tiden upplever besättningen ombord en känsla av osäkerhet, men ingen säger något. I stället gör vi vårt jobb, men med allt mindre entusiasm. Felen blir fler och systemen fungerar allt sämre.  

Under ytan pågår en process, som i all huvudsak är dold. Att ha andra tankar om båtens riktning än den som kaptenen har stakat ut ses nästan på som en komplott, som en konspiration. Man ska inte klaga, men vara nöjd, har vi lärt oss. Så, plötsligen vaknar vi upp till nyheten om att en av fyra väljare är beredda av att rösta på ett parti som inte fanns i Riksdagen för tio år sedan och vi uttrycker strax vår förvåning, trots att vi egentligen inte är så förvånad när vi får tid att tänka efter.  

En ny tanke var i jäsning, en ny kurs stakas ut. En tanke som var helt oacceptabel igår representerar plötsligt den nya kursen och alla samlar sig snabbt runt den nya flaggan, som om det var det mest naturliga i världen. Detta kännetecknar monotankekulturens framfart. Precis vilken tanke som ersätter den gamla vet vi inte, men det är inte omöjligt att det blir ett nationalistiskt välfärdsprojekt.  

Om tanken leder till ekonomiska framgångar för nationen stannar den kvar, rotfästs, och politiken blir återigen ett trivialt sjabbel om småsaker. Detta varar så länge alla institutioner i samhället fungerar hyggligt väl. Det är den enda tankens kultur. Den enda tanken präglas inte av att denna ligger till höger eller till vänster i politiken, utan av att den är ledande, oavsett färg. Sverige är inte en ideologiskt utan praktiskt styrd kultur. Vi tar heller inte hänsyn till om den rådande tanken är motsägelsefull, som till exempel då socialdemokraterna styrde med hjälp av ledande industrimän (Saltsjöbadenavtalet) eller som när vi tjänade stora pengar på att leverera råvaror till Hitlers arméer medan folk mest stödde de allierade (kungahuset var ett undantag). Den enda tankens land reducerar all ”samhällskritik” till yta. Statstelevisionen producerar i huvudsak underhållning, lite som livets popmusik på radio för den som har ett tråkigt arbete. Samhällsdebatten i en monotankekultur är relativt ointressant. Det finns inga riktigt kritiska tidningar eller media.  

Auktoritära kulturer lider mer än andra kulturer i perioder av motgång där hopplöshet och meningslöshet pågår över längre tid. Under tiden fungerar statens institutioner allt sämre. Chefer slutar innan nya chefer är på plats. Vi lever i en sådan kris nu, som många kallar ett systemfel. I icke-auktoritära kulturer fungerar samhället med ett system av ständiga förändringar. I auktoritära kulturer kör man loppet till det logiska, yttersta slutet, det vill säga tills väsentliga delar av samhället inte längre fungerar.  

Dagens svenska samhälle präglas av ökade sociala problem och klyftor. Skolorna fungerar allt sämre (PISA 2018–mätningen är korrigerad för all verklighet), sjukvården har för många blivit en fråga om tur eller otur och polis och åklagarmyndighet klarar inte av att få bukt med den ökade kriminaliteten och folks känsla av osäkerhet. Infrastrukturen är fortfarande bra sammanlänkad med de flesta andra länder men fungerar allt sämre. Folk som tar tåg kommer inte till jobbet i tid och måste ta bilen för att kunna planera sin dag. Man känner till problemen, kan till och med mäta dem, men inget görs, i det varje fall inte tillräckligt.  

Den goda nyheten är att det kommer en politisk ändring. Sverige är en seriös kultur med en lång och stolt historia. Det finns planer på att lägga om kursen. Om denna kurs blir bättre än den förra på kort sikt är svårt att säga, men på lång sikt kommer den förhoppningsvis att lösa en del av de omedelbara problem som Sverige nu står inför vad gäller viktiga frågor som säkerhet, skola och sjukvård. Under tiden håller vi oss i relingen och väntar på att nya vågor ska skölja överbord.  

Klaus Solberg Söilen är professor i företagsekonomi vid Högskolan i Halmstad