Bitte Assarmo: Svenska bokklassiker i juletid

Bitte Assarmo

KULTUR Få högtider är så älskade som just julen. Det är knappast någon slump att Charles Dickens julsaga, En spökhistoria vid jul (eller En julsång på prosa som den också heter), utgiven första gången 1843, fortfarande har samma relevans och filmatiseras med jämna mellanrum. Men vi har förstås en rad klassiska julberättelser även i vår svenska bokflora. Flera av dem är – förstås – skrivna av Astrid Lindgren.

Astrid Lindgren kunde som få andra väva in det sociala perspektivet i sina böcker utan att för den skull hamna i ett diskbänksrealistiskt fack. Vem kan glömma hennes berättelse om det stora tabberaset i Katthult, när Emil i Lönneberga anordnar julkalas för hjonen i fattigstugan? Det är en på samma gång sorglig och hjärtevärmande historia som berättar allt vi behöver veta om nöden i det gamla Fattigsverige, men som också vittnar om all godhet som finns mitt ibland oss.

Även i Bullerbyn firas jul på ett särdeles stämningsfullt vis. Det tar sin början med pepparkaksbaket, fortsätter med granhuggning i snötäckt skog och avslutas med julhelgens alla klassiska inslag. Men kvällen före julafton blir bokens jag, lilla Lisa, orolig. Hon är inte helt säker på att julen verkligen ska bli så där magisk och underbar som hon hoppas på…

”Kvällen före julafton var jag så ledsen, för jag trodde inte att mamma och Agda skulle hinna få färdigt till jul. Det såg så otrevligt och stökigt ut i köket. Jag grät lite för det när jag hade lagt mej.

På julaftonens morgon vaknade jag tidigt och sprang ner i köket i bara nattskjortan och – oj, vad där var fint! Där låg nya trasmattor på golvet, och det satt rött och grönt och vitt krusat silkepapper omkring järnstången vid spisen, och det låg en julduk på det stora fällbordet, och alla kopparbunkarna var nyskurade. Jag blev så glad att jag måste krama mamma. Lasse och Bosse kom rusande strax efteråt, och Lasse sa att det kändes så julaktigt i magen på honom när han såg trasmattorna.”

I Elsa Beskows bilderbok Petters och Lottas jul möter vi de två föräldralösa barnen Petter och Lotta, som bor hos de snälla tanterna Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Vi möter också en jultradition av äldre modell – nämligen julbocken…

”Men när de sen skulle sätta sig kring julbordet och det rätt som det var bultade det på dörren och julbocken kom in med en säck på ryggen, då blev Petter och Lotta så rädda att de kröp under bordet. För på den tiden var det inte jultomten, som kom med julklapparna, det var en stor julbock, som kom in och stötte med käppen i golvet och frågade: ”Finns det några snälla barn här?” Det var inte underligt alls att Petter och Lotta blev rädda.”

Elsa Beskows berättelse är en tidlös klassiker som har roat både barn och vuxna i flera generationer. Men den är mer än så – den är också ett tidsdokument över seder och bruk och traditioner från förr.

En klassiker är förstås också Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf kunde bättre än någon annan beskriva den kalla värmländska julnatten och ingen kan väl glömma kavaljerernas julfirande den natt då de ingår förbund med självaste hin håle för att driva ut majorskan från hennes Ekeby…

”Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den ondes svarta papper och med hans gåspenna.

Men då det är gjort, jubla kavaljererna. Nu skall all världens härlighet tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.

De flytta undan stolarna, taga i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den onde med höga språng, och till sist faller han ned raklång bredvid kitteln, välver den och dricker.

Då kastar sig Beerencreutz ned bredvid honom och likaså Gösta Berling, och efter dem lägga sig alla de andra i krets kring kitteln, som välves från mun till mun. Till sist far den omkull för en stöt, och den heta, klibbiga drycken översköljer de liggande.

Då de svärjande resa sig upp, är den onde borta, men hans gyllene löften sväva som glänsande kronor över kavaljerernas hjässor.”

Den mest kända och älskade svenska julberättelsen är nog ändå Viktor Rydbergs Tomten. De flesta svenskar kan nog om inte hela dikten så åtminstone långa stycken ur den. Och vad kan väl passa bättre som avlutning på detta lilla besök i böckernas jular än den första versen av denna älskade dikt:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Hilda Borgström läser Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”: