Min morbror som var bonde varnade mig för zigenare: ”Om man hänger ut kläder på tork kommer de och stjäl dem”, påstod han. ”Direkt från tvättlinan!” Han blev så upprörd när han talade om det att det inte var någon idé att argumentera. Själv gick jag i skolan och hade lärt mig att zigenare var nästan som vanliga människor, bara lite fattigare. Senare i livet kom jag att uppskatta delar av zigenarkulturen genom Tony Gatlif, Emir Kusturica, Aljosha Taikon och inte minst Taraf de Haïdouks. Ordet ”Gypsy” lät faktiskt lite coolt och förekom ofta i populärmusiken. 

Även om ett och annat klädstreck i Småland länsades under 40-talet såg det mot slutet av seklet ut som att zigenarnas rykte var på väg att normaliseras. Som ett led i omvandlingsprocessen döptes folkgruppen om till ”romer” – kanske hade de hetat så redan från början, men för mig och majoriteten svenskar var det nytt. Antagligen ville man visa att romer inte var några simpla tjuvar utan hade kultur, ett språk, en historia och en stolthet om nu någon tvivlade på det. ”Vi är romer” hette en utställning som visades på Göteborgs stadsmuseum, med det vällovliga syftet att ”lyfta fram antiziganistiska strukturer i ljuset”.  

Ungefär samtidigt som zigenarna upphöjdes till romer, sökte sig en växande ström EU-migranter till Sverige för att tigga utanför ICA-butikerna. Skolbarn som försökte sälja majblommor kunde bli bryskt bortkörda, eller rent av hotade till livet. Kriminella nätverk av romer visade sig ligga bakom mycket av tiggarverksamheten, såväl som människohandel, prostitution, export av stöldgods med mera. I Västmanland ockuperades en hel stugby av ett hundratal individer med romsk bakgrund. Hade min morbror hört talas om det skulle han ha satt i vrångstrupen. Om zigenarnas rykte redan tidigare var solkat, riskerade romernas att bli katastrofalt. 

Antagligen gör det varken till eller från att byta namn på en folkgrupp om man vill höja deras status. Några hundra år av samexistens har ändå gjort zigenarkulturen till en del av Sverige. De har lämnat avtryck i språket och inspirerat författare som Fritjof Nilson Piraten och Viktor Rydberg. I min hemstad fanns en zigenarpojke som hette Kalle och alla visste att hans familj var dåliga på att klippa gräsmattan. Det sägs att hans mamma hade en väckarklocka gömd i kjoltyget, som ringde när hennes son var på väg hem från skolan. Vid något tillfälle försökte han färga håret blont. Jag vet inte vad som hände med honom sen, men tror inte han började tigga utanför Konsum.

Min Facebookvän Chang Frick, som själv har romskt blod i sina ådror verkar inte ha något emot ordet zigenare. I detta blogginlägg skriver han om den särpräglade och inte fullt laglydiga zigenar/resandekultur som frodades inom skrotbranschen, där han själv jobbade innan han startade sitt mediaimperium.

Många kanske tycker att kritik av romer låter som rasism (de är trots allt en folkgrupp som skyddas av grundlagen). Men en folkgrupp kan också drabbas av ”dåligt rykte”, vilket inte är riktigt samma sak. Dåligt rykte är inte hugget i sten, det kan förvärvas men också förbättras. Om ryktet är ogrundat kan man i varje fall hoppas på upprättelse. Rasism däremot förutsätter att något är fel på människors gener och då finns liksom inget hopp att lägga i vågskålen. I förlängningen kan det leda till folkmord och etnisk rensning, eller som i Sverige under efterkrigstiden; tvångssterilisering.

Dåligt rykte är exempel på ”kollektiv bestraffning” och som sådant rimmar det förstås illa med idén om individuellt mänskliga rättigheter, vilket stadgas i otaliga FN-deklarationer. Ändå är rykteshantering något som mänskligheten ägnat sig åt i alla tider, av lätt begripliga skäl. Risken att behäftas med dåligt rykte stimulerar till grupptryck, som håller vissa beteenden i schack. Även om man inte bryr sig om sig själv kanske man vill undvika att misskreditera familjen, släkten, gruppen eller sina landsmän. En sorts hederstänk helt enkelt. Chang Frick resonerar lite åt det hållet när han väljer att hänga ut Soraya Post och hennes dotter, som i kraft av politiskt/feministiska förebilder bidragit mer än de flesta till att skjuta romernas rykte i sank.

I vår individualistiska tidsålder värjer vi oss mot tanken på kollektivt ansvar (så länge det inte rör sig om vita heterosexuella män, förstås). Negativa omdömen rörande minoriteter, det må gälla somalier, afghaner, araber, muslimer, zigenare eller vilka som helst, klassas rutinmässigt som ”rasism” – och då blir den naturliga reaktionen att tysta kritiken. Risken med det förhållningssättet är att kritiken ”går under jorden” och i människors medvetande omvandlas till verklig rasism.  

Mycket av det vi idag kallar ”rasism” borde hellre kallas ”dåligt rykte”. Det skuldbelägger inte per automatik den som kritiserar. Istället kan det öppna för diskussion om ryktet har saklig grund, eller enbart grundar sig på fördomar. Rykten kan vara illvilliga, men behöver inte vara det. Ibland pekar de på verkliga missförhållanden, som om de inte åtgärdas i tid riskerar att eskalera i allvarliga konflikter.

Mitt intryck är att svenskar gärna talar om rasism – inte så mycket för att man tror på det, som för att man vill undvika att skuldbelägga grupper som man från början definierat som svaga (vilket i sig är en värdering som kan ifrågasättas). I den ekvationen finns två förlorare: De som utpekas som rasister (vanligtvis de där vita männen) men också de som utpekas som offer. Att ständigt få höra att man i omgivningens ögon hamnar längst ner i raslotteriet leder förstås till uppgivenhet och ovilja att anstränga sig. Det placerar etniska grupper i en återvändsgränd som är svår att ta sig ur. Då är det antagligen bättre att drabbas av ”dåligt rykte” – som även om det visar sig vara osant, kan fungera som utmaning. Något som kan motbevisas!