Statsminister Stefan Löfven har sagt i teve att den i Sverige tilltagande invandringsbaserade brottsligheten liksom smugit sig på utan att han märkt något samt att den brottsligheten förresten inte har något med invandring att göra ty om det vore svenska barn som vuxit upp i utanförskapsområdena så skulle kriminaliteten varit densamma.

Statsministern har fått mycket skäll för dessa uttalanden. Det tycker jag är orättvist eftersom den sortens uppfattningar under lång tid varit och fortfarande är gängse svensk ideologi. Inget politiskt parti, jag tror inte ens sverigedemokraterna, har ifrågasatt att den faktiskt existerande brottslighet, som numera inte längre kan sopas under mattan, beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet och bidragsberoende, som förekommer särskilt koncentrerat i utanförskapsområden.

Statsministern har också fått skäll för att han inte lagt fram några övertygande planer för hur denna brottslighet ska stävjas och samhället komma till rätta med de besvärande konsekvenserna. Det är om möjligt ännu mer orättvist ty i den frågan framstår alla svenska partier, journalister och opinionsbildare som helt borttappade (utom möjligen sverigedemokraterna som sagt att inflödet av migranter måste begränsas och att åtskilliga tillståndslösa migranter i Sverige bör utvisas).

Att alla dessa människor saknar övertygande planer betyder inte att de att de skulle vara helt renons på uppfattningar. Dessa uppfattningar är emellertid inte övertygande – i varje fall övertygar de inte mig – eftersom de baserar sig på det svenska politikerväldets sedan snart femtio år etablerade huvudförklaring till allt elände, nämligen just förekomsten av socioekonomiska faktorer, och den på denna teori grundade slutsatsen att syftet med sociala insatser är att bekämpa socioekonomiska faktorer.

I sin nya bok All Inclusive skriver journalisten Lars Åberg:

Inför FN:s internationella barnår 1979 togs det fram rikligt med material om barn och segregation i Sverige… Sammanfattningen löd: ”Den ojämna befolkningsutvecklingen (bostadssegregationen) i sig skapar miljöer som kan ha förstärkande effekter på vissa typer av beteenden.”

Då handlade det om segregation mellan svenskar. Sedan dess har de sociala myndigheterna utvecklat ett storslaget tänkande och en lika imponerande arsenal av sociala insatser för att bekämpa konsekvenserna av att det existerar bostadssegregation, alltså utanförskapsområden. Detta tänkande och dessa insatser tillämpas nu lika mycket – eller mer – på invandrade utanförskapare som på svenska. Någon seriös utvärdering av ett halvt sekels svensk socialpolitik har mig veterligen aldrig gjorts men om en sådan gjordes skulle rönen troligen vara förödande. (En förödande redogörelse är just Lars Åbergs förrförra bok, detaljstudien Framtidsstaden Malmö.)

Att detta slags åtgärder inte visat sig fungera på ett halvt århundrade anses emellertid inte vara skäl nog att tänka om och göra något annat. Tvärtom har de senaste årtiondenas invandring gett de sociala myndigheterna ännu större uppgifter på vilka de tillämpat sitt redan tidigare misslyckade åtgärdspaket ehuru numera i ännu mer grandios skala.

Den isande sanningen är att Sverige har tilltagande sociala problem, varav kriminaliteten kanske är det mest iögonfallande, som vi för det första inte kan förklara och för det andra inte lyckas åtgärda.

Ännu mer isande är att makthavarna i vårt land trots de stadigt växande misslyckandena inte stannar upp och tänker efter i stället för att envist lufsa vidare i en riktning som varje normalbegåvad människa måste begripa leder fel. Det kan synas obegripligt men eftersom det är ett faktum så måste man i alla fall kunna lägga fram hypoteser om orsakerna till denna anomali i nationell skala och det har jag gjort.

Min utgångspunkt är att om ett samhälle idogt och långsiktigt beter sig på ett sätt som skadar folkmajoriteten så finns det troligen en härskande minoritet som vinner något på detta beteende. Det är också troligt att denna härskande minoritet gör allt den kan för att sätta stopp för fritt, sökande tänkande på den här punkten. Om den härskande minoriteten exempelvis har en tevekanal kommer den att anstränga sig för att inga störande synpunkter ska slippa fram den vägen.

Den som tänkte sökande och fritt på värstingar i utanförskapsområden skulle nog dra slutsatsen att man kanske har en chans att påverka dem i skolan. Men det förutsätter att det finns en makt i skolan som värstingarna respekterar tillräckligt för att lyda, en lärare till exempel. Och tänker man ytterligare så kommer man kanske fram till att om värstingen begår ett brott som måste det få för värstingen kännbara konsekvenser. Sådär fortsätter det om man tänker vidare. PK-ismens dominobrickor faller den ena efter den andra om man försöker tänka seriöst på det grundproblem som bland annat förkroppsligas i gängkriminalitet. Vi har inte en chans att ens börja lösa Sveriges problem om vi inte rensar ut det PK-istiska värdegrundstänkande som på varje punkt uppreser sig mot trovärdiga lösningar. Det går exempelvis sannolikt inte att återskapa lärarnas auktoritet om man inte lägger ned Skolinspektionen (som skickar Barn- och elevombudet på lärare som eventuellt ryter åt vanartiga elever).

Den härskande minoriteten har jag döpt till politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Dessa gillar inte fritt tänkande eftersom det fria tänkandet hotar deras övertygelser och ideologi och i sista hand även deras självrespekt och livspositioner. De gillar visserligen inte kriminalitet men om kampen mot brottsligheten skulle förutsätta att de sågade av den gren de sitter på så står de hellre ut med laglösheten.

Alltihop kan sammanfattas i en människosyn enligt vilken nästan alla människor, så många som möjligt i alla fall, är offer för omständigheter utanför deras kontroll och därför behöver den härskande minoriteten till sina beskyddare och till finansiella garanter för detta systems upprätthållande. Om detta går ut över äldreomsorgen eller tågunderhållet eller den svenska skolan så är det visserligen tråkigt men något svenskarna måste lära sig att leva med.

Lars Åberg har uttryckt detta så här i sin senaste bok:

Den mest stabila punkten i dagens Sverige är sannolikt den där socialtjänstlagen sitter förtöjd. Medan andra delar av samhället skälver förblir socialtjänstlagen orubblig; att vara beroende av den är i det avseendet tryggare än att behöva förlita sig på att lönen betalas ut, tåget kommer, vårdcentralen har en ledig tid eller skolan en behörig lärare. Lagen formulerar det gemensammas ansvar för individen, även den mest motsträviga, och stipulerar att ingen ska sakna livets nödtorft. Den är försörjningssystemets grundbult.