Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.

Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.

Detta kvartssekel – som i svensk historieskrivning ofta kallas ”rekordåren” för att allting gick just som på räls och för att alla var glada och såg fram emot ständigt ökande levnadsstandard – handlade om att i västvärlden skruva in en modern, USA-inspirerad överlägset bekväm livsstil som av häpna skåningar kom att kallas ”PV, teve och wc” med hänvisning till framgångsmarkörerna Volvo Personvagn, teveapparat och vattentoalett; den som lyckats skaffa sig allt detta var halvvägs inne i ett jordiskt paradis.

I juli 1969 höll denna epok med alla sina tills vidare ännu icke fullfyllda drömmar om fortsatta, kanske eviga, triumfer vad som efter några årtionden i stället framstod som dess svanesång även om denna märkvärdiga händelse för mänskligheten kanske i all framtid kommer att framträda som det kanske överdådigaste och mest imponerande – men samtidigt meningslösa – hjältedåd som mänskligheten på egen hand lyckats presteras sedan skapelsen, nämligen Apollo 11, tre mans färd tur och retur månen.

Jag hamnade oplanerat framför en två timmars rapport om projektet baserad på samtida film- och teveinspelningar i samband med en långflygning. Om du eventuellt lider av flygskam eller av andra skäl vill slippa resa till exempelvis Bangkok så kan du se programmet i olika klippningar på YouTube, till exempel här

Låt vara att det handlar om ett propagandastycke, men det hjälper inte: i varje minut redovisar filmen triumfer som gradvis ackumuleras genom nya triumfer – när huvudkapseln Columbia lämnar sin bana runt jorden vid exakt rätt ögonblick för att skjutas iväg mot månen och fångas av dess gravitation; när månlandaren Eagle sänker sig mot månens yta och astronauten Neil Armstrong yttrade de bevingade orden som i realtid avlyssnades av miljontals tevetittare över hela jorden: ”ett litet steg för mig men ett stort språng framåt för mänskligheten”; när astronauterna tillsammans talade med president Richard Nixon i Vita Huset; när återfärden till jorden felfritt genomförs och astronauterna plaskar i havet bara någon kilometer från det planerade stället.

Apollo 11 framstår som det överlägset mest framgångsrika av USAs välförtjänta hyllningar till sig själv. Åtta år tidigare hade president Kennedy lanserat planen om att USA skulle göra ett oanat underverk, nämligen att skicka människor till månen och ta dem hem igen. Det här var före internet och dagens starka datorer. Detta monument över en lyckad tidsålder genomfördes troligen med penna och papper, räknestickor plus oändliga mängder billigt fossilt bränsle.

Interiörerna från exempelvis kontrollcentret i Houston visar hundratals unga amerikanska män i vit skjorta och ofta slips som var och en bemannar sin kontrollskärm. Alla ser ut som sportiga och välklippta ”all American boys”. En av dem, vad jag kunde se, var svart. De enda kvinnor som förekom var astronauternas fruar som tillsammans med sina barn visades in i särskilda teverum för att följa händelserna.

Detta var alltså 1969. Med Apollo 11 uppvisade den amerikanska drömmen sina krafter och sin makt över kosmos. Samtidigt växte, strax under ytan, rörelser som skulle skadskjuta, sänka och begrava drömmen från Apollo 11: hippierörelsen, det revolutionära 1968, kampen mot Vietnamkriget och den övriga fredsrörelsen, alla rörelser till försvar för nyupptäckta former av förtryck mot minoriteter.

Sådana spratt spelar oss historien. Efter tjugofem års framgångssaga med Apollo 11 som avslutande fyrverkeri kom vad partiledaren och författaren Per Ahlark kallade ”det galna kvartsseklet” i samma länder och troligen av samma diffusa orsaker i alla de västländer som tidigare varit så rusiga av framtidstro. Det är nog bara att gilla läget. Men det är ändå vemodigt att se hur den kanske fredligaste och lyckligaste tjugofemårsperioden som historien hittills uppvisat så ceremonilöst bara kastas på historiens skräphög, ibland till och med under föraktfulla tillmälen.