Vi behöver en aktiv industripolitik som kan skapa jobb. Det förklarade Harvardprofessorn Dan Rodrik nyligen på ett seminarium som hölls av Ingenjörsvetenskapsakademien.

I svenska öron låter detta välbekant; Sverige fick ju från 1968 en aktiv industripolitik, designad av Krister Wickman, som blev just industriminister.

Vi som har läst ekonomisk historia – ett dystert men lärorikt ämne – har kanske en annan uppfattning.

Först Rodriks hemland USA. Det bör vara oerhört intressant för européerna. När Europa i 800 år försökt få igång ekonomisk utveckling var USA fortfarande en vildmark. Så utvandrade fattiga européer till Amerika och förvandlade på drygt hundra år denna vildmark till världens starkaste ekonomi.

Hur gick det till? En amerikansk ekonom som forskat om detta är Paul Romer som förra året fick halva ekonomipriset. Romer har visat att medan de europeiska universiteten utbildade präster och byråkrater satsade de amerikanska universiteten på att skapa de kompetenser som näringslivet behövde. Det tog skruv.

Och Sverige? Låt oss ta en titt i historien. Guldåldern för svensk industri var tiden 1890 – 1910. Jag har gjort en tänkvärd lista på de svenska företag som med egna innovationer vuxit sig stora:

1862: Sandvik

1864: Nobel

1873: Atlas Copco

1874: SCA

1876: L-M Ericsson

1878: Alfa Laval

1883: Munksjö

1892: Bahco

1904: AGA

1907: ASEA

Huvuddelen av de svenska innovationsgrundade företag som expanderade kom alltså till för hundra år sedan. Volvo grundades 1927 som dotterbolag till SKF. SAAB kom till på slutet av trettiotalet.

Under efterkrigstiden har två storföretag skapats på svenska innovationer: IKEA och Tetra Pak. Båda har tvingats lämna landet på grund av de svenska skatterna. Läs Sven Rydenfelts bok ”Sagan om Tetra Pak”. Han visar att om – när – grundaren Ruben Rausing avled skulle staten via skatt på arv och kapitalvinster ta företagets hela värde. Familjen Rausing hade blivit ruinerad.

Den svenska industripolitiken startade 1970. Då föll tillväxten från 4,6 procent per år under 1960-talet till 1,2 procent 1971. Investeringskvoten, det vill säga investeringarna som andel av BNP, föll från 24 procent på 1960-talet till 14 procent. Facket drev igenom löneökningar på 15 procent. Ovanpå detta fördubblade regeringen löneskatten. Följden blev att storföretagen höll på att gå under. Regeringarna försökte rädda situationen genom att devalvera, om och om igen.

S-regeringen startade Statsföretag som skulle skapa sysselsättning. Problemet är att ett statligt företag har statskassan i ryggen och därmed aldrig konkurrerar med de privata företagen på lika villkor.

Statsföretag köpte upp rader av privata företag och la ner flera av dem. Statsföretag startade ett särskilt planeringsföretag som skulle identifiera framgångsrika branscher. Det hette ”Rationell Planering AB”. Efter ett par år gick det i konkurs. I Statsföretags redovisning kunde man läsa: ”Avvecklingen av Rationell Planering AB fortgår planenligt”.

Så var det med den aktiva industripolitiken.

Om Sveriges industriminister läser lite ekonomisk historia kommer han att ligga sömnlös av förfäran. Skulle han sova gott är det mycket oroande.