Devisen ”Gnothi seauton” – Känn dig själv – påstås ha varit inhuggen på framträdande plats i Apollotemplet i Delfi. Apollotemplet i Delfi är annars kanske mest känt för sitt världsberömda Orakel, en sorts institut för framtidsstudier, under ledning av prästinnan Pythia. Inte ens Wikipedia kan reda ut det där till full klarhet, men så mycket verkar sant som att Känn dig själv-parollen utövade ett starkt inflytande över grekernas tänkande. Se bara på Sokrates som hade detta som sitt personliga motto. 

Jag kom att tänka på detta när jag av en händelse råkade läsa en Expressenartikel av en liberal före detta riksdagskandidat som inte kom in i parlamentet och därför sedermera börjat jobba som kommunikationsdirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Artikeln anklagade sverigedemokraterna, särskilt partiledaren Åkesson, för olika slags ondska, till exempel ambitioner att förstöra den svenska demokratin och jämställdheten samt naturligtvis för rasism. Jag fäste mig särskilt vid följande rader: 

Vårt land har utvecklats tack vare att vi individer tillåtits vara olika. Vi ser varandras olikheter som en källa till utveckling. Och där vi alla med våra olikheter ingår i och omfamnas av att vara svenskar. Där vi alla tillsammans med respekt för varandras olikheter fortsätter utveckla detta vackra fantastiska land framåt. Du [Det vill säga Åkesson; PEs anmärkning] vill se ett isolerat stagnerande land med stängda gränser där bara ”riktiga” svenskar är välkomna. 

Min avsikt är inte att polemisera mot den relativt nyblivne kommunikationsdirektören i MSB utan bara att följa den sokratiska uppmaningen att försöka förstå oss själva och vårt folk. Är vi svenskar, som kommunikationsdirektören hävdar, av tradition ett folk som utvecklats för att vi tillåtit och kanske rentav uppmuntrat varandra att vara olika och gå vår egen väg? 

Jag är den första att hylla det svenska folkets genom historien förädlade dygder som gjorde oss så framgångsrika: fliten, ansvarskänslan, solidariteten och allt det där. Men det är skillnad på självkännedom och ett hyllningstal till jubilaren på ett femtioårskalas. Om jag hade försökt övertyga Sokrates att vi svenskar är allt det där fina och dessutom i själen toleranta älskare av det olika så hade han säkert utsatt mig för nog så besvärande frågor.  

Min bild av svensken bygger på erfarenhet och anekdotiska observationer. Den kan sålunda vara helt avig. Det är därför jag lägger fram den bilden här till betraktelse och kritik.  

Av tradition, menar jag, tycker svenskar inte alls om olika och – nu skruvar jag upp argumentet ytterligare! – det är just vår intolerans och motvilja mot avvikelser från en sträng gemensam umgängesnorm – som i samhällsdebatten uppträder under artistnamnet ”åsiktskorridoren” – som gjort oss så framgångsrika som nation.  

Ett omvittnat karaktärsdrag hos svensken är att inte vill ha öppna gräl. I civiliserat umgänge kvävs genast alla konfliktgnistor. Hustrurna spänner ögonen i sina män när dessa efter ett par drinkar får för sig att säga sin mening. Utlänningar påstås anse oss ganska tråkiga eftersom allt är så prydligt tillrättalagt, utmaningsfritt och välkammat i vårt samhälle (vilket kanske är varför många svenskar, särskilt unga män som känner sig snöpta av inskränktheten, ägnar sig åt farliga sysselsättningar som bergsklättring).  

Jag kan inte komma på något exempel från den svenska litteraturen där långtgående vidsynthet mot avvikare framhålls som typiskt svenskt. Motsatsen känns desto vanligare, exempelvis Jantelagen som lär oss att inte avvika från kollektivet och Mobergs utvandrare som inte stod ut i det trånga andliga klimatet (och den tillfälliga svälten) utan flyttade till USA.  

I den anglosaxiska världen uppskattas excentriker medan de i Sverige betraktas med motvilja. Att vara ”särskild” är hos oss ingen merit. När jag skulle förklara ordet ”lagom” för min portugisiskalärarinna höll vi på i en kvart och sedan sa hon att hon trodde jag menade ”ordinário”, vilket betyder ”medioker” på portugisiska, samt att hon inte begrep varför svenskar tycker att medelmåttighet är så bra. Men det är naturligt att ett folk som gillar att vara lika strävar mot genomsnittet.  

Men dessa ociviliserade inslag i den svenska folkmentaliteten gjorde underverk för produktiviteten. Alla ska med och alla ska göra lika. Man visste hur alla andra tänkte ty alla hade gått i samma enhetsskola, både patrons och statarens barn. Alla tänkte lika och vände sig med kritiskt uppfostrande blick mot dem som försökte sjappa från en gemensam åsikt. Likhet födde jämlikhet. Jämlikhet födde jämställdhet. Det är inte för att Sverige älskar olikhet som små pojkar och flickor stöps i samma form redan på dagis.  

Fördelen med ett sådant samhälle är att man vet var man har varandra. Det skapar förutsägbarhet och trygghet. Tråkigt kan man tycka, men den som fått känna på denna tråkiga bekvämlighet väljer aldrig något annat liv. När jämlikhetskänslan och otåligheten gentemot stötande självtänkeri får para sig med fliten, hederligheten och ansvarskänslan slår Sverige världsrekord.  

Dessa resonemang kan verka som någon sorts seminarium i socialantropologi för sysslolösa akademiker. Men så är det inte. Det här är fundamentala och praktiska frågor. Att känna sig själv sattes som främsta levnadsregel av de grekiska filosoferna. Enligt min mening visste de vad de pratade om.  

Tänk om MSB har en kommunikationsdirektör med säte i ledningsgruppen som föreställer sig att toleransen mot avvikare är inkodad i svenskens DNA medan det kanske är motsatsen som gäller i verkligheten. Tänk om inte bara kommunikationsdirektören utan alla beslutsfattare i denna myndighet med ”ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar” inte förstår det folk de är satta att skydda utan i själva verket sysslar med egna fantasiprojekt. 

Förstår du nu varför Apollotemplets valspråk inte alls handlar om futila intellektuella tidsfördriv utan i stället har avgörande betydelse för landets styrning och framtid?  

Har kommunikationsdirektören rätt eller har jag rätt? Vilka är vi?