Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, [säger ledarskribenten med tilltalande självironi; PEs anmärkning] förespråkar allt detta,

Sanningen ska frälsa oss, menar skribenten:

Visst måste det gå att se på brottsligheten med största oro och samtidigt peka på hur viktigt det är att den inte beljugs och överdrivs? Varken skönmålning eller svartmålning? Det finns ett rationellt sätt att hantera rädslan, och det är med fakta. När någon säger att vålds- och sexbrotten skenar är det rationella svaret inte att säga vare sig ja eller nej och hänvisa till känslor, utan att leta fram hur det faktiskt ligger till med den saken.

På förekommen anledning menar jag att detta är ett blåögt sätt att se på saken. Som skribenten själv säger pågår för närvarande ett kulturkrig, ett krig där PK-isterna fram till helt nyligen var överlägset dominerande men av stämningsförändringar i folkhavet nu förmåtts att gå i försvarsställning. (Underligt nog anses det faktum att folket avger den allra diskretaste signal om sin oro och sina känslor ofta som ett populistiskt hot mot demokratin.) I krig är fakta inte att lita på eftersom även forskare och faktamänniskor är kombattanter. Krigets första offer är som bekant sanningen. Jag har lärt mig att inte lita på någon, kanske inte ens på mig själv. Låt mig ge ett exempel.

Jerzy Sarnecki, en av vårt lands skickligaste och mest erkända kriminologer, skrev nyligen en artikel på bloggen Kvartal där följande passus förekom:

Tack vare en studie av Patrik Engellau från 2019 vet vi att invandrares överrepresentation bland misstänkta för brott har minskat påtagligt perioden 2013 – 2017 jämfört med perioden 2002 – 2006. Att antalet brottsmisstankar för utrikesfödda i absoluta tal har ökat beror således på att deras andel i befolkningen har ökat.

(Den refererade studien, som utförligt diskuterats på dessa sidor, återfinns här tillsammans med det statistiska underlaget från Brottsförebyggande rådet. Du kan kontrollera allt själv eftersom du inte kan lita på någon utom möjligtvis Brottsförebyggande rådets obearbetade basstatistik.)

Sarnecki har läst rätt innantill i rapporten. Det framgår av rapportens Illustration 2. Överrisken i brott för samtliga utrikes födda – observera att han bara nämner invandrare, inte invandrares barn – har sjunkit från 2,4 till 2,0 mellan de två perioderna (där måtten är en jämförelse med brottsligheten för svenskfödda med två svenskfödda föräldrar som med automatik ges värdet 1). Varför denna minskning i utrikesföddas överrisk inträffat kan jag inte förklara. Minskningarna har inträffat i stort sett generellt, alltså oavsett varifrån de utlandsfödda än kommit och vilken sorts brott vi än studerar. Ibland har jag undrat om Brottsförebyggande rådets statistik trots allt kan ha felat men jag har inte brytt mig om det ty den poäng studien faktiskt lyfter fram – och som förbigås av Sarnecki – blir så mycket starkare om de utlandsföddas överrisk sjunker.

Det är nämligen inte bara invandrare (och svenskar födda av två svenskar, för all del) som begår brott utan även två andra statistiska kategorier, nämligen invandrarnas barn, närmare bestämt kategorin ”inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder” samt kategorin ”inrikes födda med två utrikes födda föräldrar”. Dessa uppmärksammas inte av Sarnecki som endast behandlar utrikes födda, alltså ”invandrare”.

För invandrares barn, särskilt dem med två utlandsfödda föräldrar, går utvecklingen åt det andra hållet. Där har överrisken stigit från 2,6 till 3,1 mellan de två perioderna. Här talar vi alltså inte om nyanlända utan om människor som fötts i Sverige och som sedan födelsen stått under den svenska välfärdsstatens överinseende, kontroll och direkta inflytande. Ingen av de olika kategorierna utlandsfödda – exempelvis folk från västländer, Östeuropa, Latinamerika, Västasien eller Afrika – kommer upp i en överrisk på 3,1.

För de invandrarbarn som har en utlandsfödd och en sverigefödd förälder utvecklas överrisken också – således till skillnad från de utlandsfödda – åt fel håll. Ju mer tiden går, desto sämre tycks det svenska samhället bli att integrera dessa invandrarbarn i bemärkelsen anpassa dem till den lägre svenska brottslighetsnivån.

Dagens Nyheters ledarskribent avslutar så här:

Nästan alla är överens: brottsligheten är ett hot, folk är rädda och bådadera är ett samhällsproblem. Jag önskar att vi i fortsättningen när vi diskuterar dessa frågor kunde gå över till att säga konkret vad vi vill göra. Frukta inte – mobilisera. Fler poliser? Färre flyktingar? Fler fritidsgårdar? Fler fängelser? Vad säger forskning och erfarenheter om åtgärderna? Varifrån ska vi ta pengarna som behövs? Det är en mycket svårare diskussion, men viktigare. 

Ha! Du önskar att vi kunde gå över till att prata konkreta planer? Gör det då. Du har haft lång tid på dig att söka lösningar. Nu nöjer du dig med att framföra allmänna önskemål. Själv har jag i snart fem år på dessa sidor kommit med praktiska förslag och aldrig fått annat än skäll inklusive annonseringsförbud från Dagens Nyheter. Lite ödmjukhet från tidningens sida gentemot dem som tidningen så länge malträterat skulle inte misspryda.